Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - 36. I fällan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
396
Inte heller grefven kunde begripa Johns oförsiktighet. Han
tillkännagaf sitt missnöje genom att ge betjänten en kraftig stöt i
sidan och mumla:
— Ack, du din arma fårskalle! Du förråder oss nog.
Till sin namnlösa förskräckelse hörde de strax därpå den
person, som de togo för inspektorn, med halfhög röst yttra :
— Hvad var det ? Här talade någon. Försiktighet! De äro
här. Vi ha inte misstagit oss; de ha gått in här.
Härpå svarade en annan röst:
— Så mycket bättre. Äro de här, så ska’ vi också finna
dem och genast kunna tala ett mycket allvarligt ord med den
skurkaktige John.
— Men bara inte ännu, invände den förre. Hvad vi ha att
tala med den skurken om, det får tills vidare endast ske mellan
fyra ögon.
Hvad de båda ytterligare i hviskande ton yttrade till
hvarandra, det förmådde grefven och John till sin sfora ledsnad icke
uppsnappa.
Naturligtvis ökades därigenom i hög grad det pinsamma i deras
situation, eftersom de nu icke alls visste hvad de båda andra kommo
öfver ens om.
Under andlös spänning lyssnade de till hvarje buller. Men
de hörde ingenting mera, än att de båda männen gingo med tysta
steg af och an där ute i grafkapellet.
Själfva vågade de knappast hämta andan, ännu mindre göra
någon rörelse.
I värsta fall kunde de visserligen från sitt gömställe fly ned
i graf kammaren; men där nere skulle de — den ledsamma
erfarenheten hade de ju redan en gång förut gjort — ha suttit ordentligt
i fällan, ur hvilken det skulle ha varit dem vida svårare att
undkomma, än om de stannade kvar här uppe.
De bråkade sin hjärna med att utfundera, hvilka de båda
männen kunde vara, ty de hade nu fått klart för sig, att deras
första förmodan ej var riktig; det var inte inspektorn.
Grefve Adlerström hade nu i samma mån blifvit lugnare, som
John blifvit ängsligare, ty af det, som de hört, framgick otvetydigt,
att John var den, som man i första rummet ville åt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
