Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - 37. Ur regnet i takdroppet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
417
— Åh, hvilka skurkar! stönade han. Hvad de äro fulla af
fan! De ämna utan krus öfverlämna John åt polisen för att
därigenom rättfärdiga sig själfva. Men ginge det därhän, sä skulle John
inte heller skona mig utan finna ett nöje i att störta mig i olycka.
Vi kunna ju tänka oss, hur upprörd han måste vara.
Han grubblade öfver, om och på hvad sätt det skulle kunna
vara honom möjligt att rädda John ur denna rysliga situation.
Men hur skulle han väl’ kunnat våga inlåta sig i strid med
långe Masse?
Jo, om han haft något skjutvapen, då kunde han ju haft större
utsikt; men sin revolver hade han, såsom han med förskräckelse
märkte, förlorat.
Han visste icke själf, om han tappat den under vågen, eller
om han lämnat den kvar i grafkapellet.
Men till och med om han haft revolvern på sig, skulle han
likväl dragit i betänkande att lossa skott; ty han var icke så
alldeles säker på, att icke Tschang Yao ännu fanns i närheten.
Hade denne, ifall han ännu fanns i närheten, hört smällen af ett
skott, så skulle han säkerligen genast ha skyndat till och i förening
med Mattsson öfverrnannat grefven samt utlämnat honom till
polisen.
Grefve Adlerström tog allt detta i öfvervägande. Hans ångest
och sinnesrörelse stegrades med hvarje minut.
Mattsson hade slagit sig ned i skogen i närheten af den
fängslade John och tycktes inte alls tänka på att ens för ett
ögonblick lämna fången ur sikte.
Hade han inte händelsevis slagit sig ned på en fri plats i
skogen, så hade kanske ändå grefven vågat ett lömskt öfverfall.
Men nu hade långe Masse fri utsikt rundt omkring sig, och
följaktligen var det en omöjlighet för grefven att obemärkt smyga
sig fram och bakifrån öfverfalla sin antagonist.
Nu hade Mattssons kamrat varit borta nära nog en hel
timme, och ännu hade han ej kommit tillbaka. Detta långa uteblifvande
tycktes fresta äfven Mattssons tålamod.
Han steg upp och såg spejande åt det håll, dit kamraten gått.
Sedan steg han fram till John, som under tiden legat där
orörlig på marken och endast då och då utstött en svordom. Han
undersökte fångens fjättrar både på benen och armarna.
Lilly /. 27.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
