Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - 51. Den hemlighetsfulle förföljaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
597
— Har ni kommit för att plåga mig genom att för mig öppna
dylika fasansfulla utsikter? stönade han. .
— Åh, inte precis det, svarade Kramer, men doktorn ansåg
det vara sin skyldighet att göra er uppmärksam på denna kritiska
punkt. Ni måste nog anstränga er hjärna en smula och uppbjuda
allt för att fortast möjligt åter försätta fången på fri fot.
Grefven bet sig i läppen.
— Det är lättare sagdt än gjordt, utlät han sig sedan. Hur
skall jag väl kunna företaga något, då jag så ängsligt måste
hemlighålla min härvaro, att jag knappast vågar gå ut på gatan? Och
blefve det bekant hvad den där Mård skulle uträtta, då återstode
mig ingen annan utväg än att genast åter lämna staden. Ack, om
jag ändå hade en enda människa, som jag verkligen kunde lita på,
och som icke endast vore villig utan äfven i stånd att energiskt
handla i mitt ställe!
•— Har ni verkligen ingen sådan vän numera? frågade Kramer.
— Jag har fått mycken respekt för mina så kallade vänner,
svarade grefven bittert. Den ene blir nog farligare än de andre,
och hvar och en skulle vilja se det, som han gör för mig, uppvägd
i guld.
Kramer nickade.
— Det är nog alldeles riktigt, svarade han, för man släpper
inte för ro skull till lifhanken. Ni kan inte rimligtvis begära, att
någon af edra vänner ska’ utsätta sig för en så stor fara utan att
veta, att han har någon valuta för’et.
— Ack, jag bringar ju gärna ett offer, fortfor grefven, men
oförskämda anspråk kan jag nu icke med bästa vilja vidare
tillfredsställa. Hvart skulle väl det ta vägen, tror ni? Om jag undan
för undan måste ge ut så mycke’ pängar, så skulle det inte dröja
alls länge, innan jag själf ägde mindre än de, som gjort mig
tvifvelaktigt nyttiga tjänster.
Kramer nickade instämmande och sade sedan leende:
— Visserligen, men ännu ha väl edra vänner ändå inte varit
så värst svåra mot er. John Mård har ju förstått att skaffa sig
respängar på annat sätt. Det vore illa för er, om ni redan stode
inför er finansiella ruin. Låt oss alltså för en gång tala helt öppet
med hvarandra, herr grefve! Hvad skulle ni vilja ge för det, ifall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
