Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen - 62. Att hafva är bättre, än om man hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■727
— Edvard, Edvard, kom, skynda dig! Den uslingen tänker
fly, skrek fru Rehn, hvars krafter nu voro så uttömda, att hon
sjunkit ned på en stol. Hon andades hastigt, och skulle ej ha varit
i stånd att strax åter resa sig upp, om det också gällt lifvet.
Grefven lät ej hejda sig utan följde genast efter sina båda
kompanjoner.
Dessa uppnådde lyckligen kökstrappan, rusade nedför den och
kommo, eftersom bakdörren ej var läst, oantastade ut i det fria.
Grefven följde hack i häl efter utför trappan.
— Stanna! Stanna! ljöd en befallande röst bakom honom.
Det var Mattsson, som redan åter hämtat sig så pass, att han
varit i stånd att sätta efter den flyende grefven.
Denne formligen flög utför trappan.
Redan nästa ögonblick befann äfven han sig nere i trädgården.
Hvart han sprang, det visste han icke själf.
Han hörde sina kompanjoners steg och följde helt enkelt bara
efter åt samma håll.
Men poliskonstapeln, som stått i begrepp att följa efter herr
Rehn upp i öfre våningen, hade hört bullret, som de flyende
förorsakat där ute.
Då ändrade han hastigt sitt beslut och sprang igenom huset
ut i trädgården.
Dit kom han just lagom för att se den maskerade grefven
försvinna bakom några buskar.
— Stanna! skrek han efter flyktingen. Stanna! Inte ett steg
vidare, för då gör jag bruk af mina vapen.
Naturligtvis var detta bara en tom hotelse, hvarmed han sökte
skrämma flyktingen, ty hans enda vapen var sabeln.
Han ropade så högt äfven af det skäl, att hans genom den
förut gifna signalen tillkallade kamrater och herr Rehn strax skulle
veta, hvart de hade att vända sig.
Under tiden satte han modigt efter den flyende grefven.
Han hörde, att de båda första flyktingarna klättrade öfver
planket och hoppade ut i det fria. Under det han sprang åt det
hållet, blåste han ännu en gång i sin hvisselpipa.
Då hörde han grefven både flåsa och svära.
— Stanna! Stanna genast och rör er inte ur fläcken!
ropade han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
