Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen - 62. Att hafva är bättre, än om man hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■728
Grefven tappade redan modet och förtviflade om sin räddning,
ty han var redan så andtruten, att han icke ansåg sig kunna springa
längre.
Men skrämd af konstapelns rop, ansträngde han sig till det
yttersta, ökade farten och uppnådde ändtligen det plank, som skilde
trädgården från gatan.
Nu gällde det att också komma öfver detta plank i en hast.
Grefven tog sats, fick fatt i öfre kanten och svingade sig upp.
— Stanna! ljöd polisens befallande röst tätt bakom honom,
och samtidigt sträckte han ut handen efter flyktingen.
Han fick fatt i rockskörtet på honom och släppte inte detta
sitt tag.
Men grefven ryckte af alla krafter till och lyckades verkligen
komma öfver planket; men rockskjörtet måste han därvid lämna i
sticket.
Till sin stora förtrytelse stod konstapeln där med endast
rockskjörtet i handen, under det flyktingen själf i stormande hast följde
efter sina kompanjoner.
Åter igen gaf konstapeln en nödsignal och klättrade sedan
själf, följd af den nu tillstädeskommande Mattsson, öfver planket.
Visserligen skyndade ett par andra konstaplar till, men
eftersom signalen gifvits från olika ställen, råkade de vilse och kommo
i följd däraf naturligtvis för sent för att kunna vara behjälpliga med
att tillfångataga flyktingen.
Mattsson och den förste konstapeln satte visserligen efter
förbrytarna ; men dessa hade redan fått så stort försprång, att det snart
visade sig omöjligt att kunna upphinna dem, i all synnerhet som de
ej hade långt till skogen.
Det är ju också helt naturligt, att flyktingarna så mycket mer
ansträngde sig för att komma undan, som de hört, att Edvard Rehn
så oväntadt plötsligt själf anländt till skådeplatsen för deras brottsliga
verksamhet.
För honom ensam voro de räddare än för ett halft dussin
andra män tillsammans.
— Det var då också en satanisk otur vi ha, gnisslade doktor
Brummer, när han, ändtligen inkommen i skogen, stannade för att
hämta andan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
