Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen - 109. Förlofning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Barnet rår inte för sina föräldrars synder, och aldrig skall jag låta
dig umgälla hvad din far i sitt högmod gjort mig. Jag släpper dig
icke vidare, du måste blifva min, och jag antar, att det är det
enda riktiga, om vi ta tillfället i akt och fira vår förlofning på samma
gång som Edvard och Greta.
— Linus, skrek Lea, halft af skräck halft af glädje, högt till,
det går inte för sig, nej, det får, det kan ej ske.
— Hvarför inte?
— Omöjligt, Linus.
— Om du fortfarande älskar mig, så måste du åtminstone
anföra något giltigt skäl för din vägran.
— Jag kan inte säga dig det, Linus.
— Och hvarför inte, min älskling?
— Du skulle finna dig besviken och bli olycklig, till och med
om du någonsin kunde glömma, att min far var en så elak man.
— Jag har aldrig älskat din far, utan endast dig, Lea. Är din
far död, så beklagar jag det så till vida, som han var din far, som
du ju i alla fall var hans dotter, men för öfrigt gläder mig denna
sakernas lyckliga vändning. Kom, kom, min älskade flicka! Äfven
vi fira i dag förlofning.
— Nej, nej! Aldrig, Linus!
— Då älskar du väl någon annan?
— Jag? — Ja — ja.
— Det är inte sannt, inföll Folke. Leas hjärta är fritt.
Doktor Bergman svarade småleende:
— O, det vet jag nog. Min skatt fann på denna lilla
nödlögn bara för att afskräcka mig. Men till straff därför låter jag
henne ej gå ur fläcken, innan hon biktat sig och öppet och ärligt
sagt mig skälet till sin vägran.
— Linus, o, plåga mig inte! Jag...
— Jag plåga dig? Nej, därom kan ej bli tal. Jag vill i
stället göra dig så lycklig, som du en gång hoppades blifva.
— Linus, den tiden är förbi, för alltid förbi. Jag skulle helst
vilja fly bort i den djupaste ensamhet för att där sona min faders
missgärningar.
— Allt det där är ej något skäl, Lea, hvarför du måste göra
mig olycklig. Säg alltså, hvarför vill du ej bli min?
— Emedan... ack, emedan...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
