Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biskopar - B) Efter reformationen - 43. Andreas Olavi Rhyzelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Biskopar. 99
och ostrafflighet, och hela församlingen — de flesta under tårar — be-
tygade, att de hos domprosten aldrig funnit annat än ett kristligt
och uppbyggligt uppförande. Se härom vidare: K. Henning, Bidrag-
till kännedomen om de religiösa rörelserna i Sverige och Finland efter
1730 (i Teologisk Tidskrift 1882, sidd. 430—443).
Bakom pietisterna skymtade R. på långt håll Zinzendorffs ut-
skickade. Deras hyperevangeliska riktning var för honom ett oför-
klarligt, förskräckande spöke. Deras predikan af blod och tårar-
stämde ej öfverens med hans gammaldags kyrkospråk. Men huru han
än sökte efter dem här i stiftet, så befanns det, att blott några tyska
gesäller af denna sekt strukit genom stiftet, och att den förut ur riket
utvisade separatisten Holmqvist jämte en tysk perukmakare och några
kvinnor hållit bönemöten i Västervik. Dock varnade han såväl genom
cirkulär som vid prästmöten ständigt för herrnhutarne.
Hans religiösa tankevärld var genompräglad af ett militäriskt
disciplinmedvetande och stod liksom den innersta andan af hans poli-
tiska åskådning i ett nära samband med den karolinska tidens spar-
tanska ordningsbegrepp. Hvarje tanke på religionsfrihet var honom
främmande. Prästeståndet borde beveka regeringen att kraftigt upp-
träda till kyrkans skydd. Det enda medel härtill, han kände, var
maktens: de pietistiska och framförallt de herrnhutiska ledarne borde
landsförvisas, hvarje bok borde noga granskas, och, om den då befanns
innehålla någon villolära, förbjudas, hvarjämte domkapitlen borde noga
granska hvarje bok före dess tryckning. Han som till regeringens oför-
dragsamma kyrkopolitik mot pietisterna i sin ungdom fått hviska
eggelsens ord i hjältekonungens öra, måste nu upplefva, att de makt-
ägande tilläto den ”Erzförsmädaren” Dippel m. fl., hvilka voro depu-
terade hit att förvilla själar, insmyga sitt välsmakande gift i obefästa
sinnen och med sina försåtliga angrepp kullkasta den kristna trons
grundvalar.
Hans religiösa karaktär hade ej vunnit det djup, att han träder
oss till mötes som en typ af personlig fromhet. Men hans kärlek till
ortodoxiens ofelbara system, där han utan vidare visste att söka lös-
ningen af hjärtats djupaste spörsmål, var förenad med den öfvertygel-
sens fasthet, att den förlänar stora, klara drag åt hela hans person-
lighet. Han var byggd af en hård och stark metall, som genljöd af
hans ungdoms erfarenheter från pestårens dödsfara och fältlifvet bland
Carl XII:s bussar, af hans konsistoriella strider, hans nationalstolt-
het och kanske mest af hans visshet, att den lutherska kyrkoläran
till bokstaf och paragrafer hade samma giltighet både i himmel ocli
på jord. Rättfärdighetens kraft bodde på hans tunga, då han talade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
