Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Domkapitlets öfriga ledamöter - 1. Domprostar och kyrkoherdar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214 Domprostar.
lärobok i dogmatik, som man förut haft, befanns numera olämplig, och
emedan ingen bättre var till hands, började den nykomne läraren att
för lärjungarna muntligen, först på latin och sedan på svenska, fram-
ställa de lärostycken, som de borde lära sig. Dessa Laureniska diktater,
såsom de sedermera kallades, voro så redigt uppställda och så lämpligt
affattade, att de både lättade mödan och lifvade hågen för teologiens
studium. Hedan en tidsenligare lärobok utkommit, utbyttes mot henne
de skrifna uppsatserna, men dessa förblefvo ändå för mången allt fram-
gent kära och nyttiga såsom en kortfattad och redig repetitionskurs
för präst- och pastoralexamen, ehuru han naturligtvis i dessa examina
hade större fordringar.
Hvad som särskildt bidrog till att väcka och underhålla fliten hos
hans lärjungar var en särskild egendomlighet hos honom som lärare.
Han ägde ej Stenhammars stora lärdom, ej Lidmans fyndighet, ej heller
Ekenstams vältalighet. I hans röst låg ej heller något, som kunde
fängsla de unga. Orden från hans mun föreföllo oftast torra; i rösten
var stundom något sträft och likasom afhugget, men därunder lågo
gömda sådana makter, som vinna ynglingahjärtan: en omutlig rättvisa,
en jämnhet i lynnet, som ingaf förtroende, och en hjärtegodhet så blid
och varm, att den svårligen kunde dölja sig, men tillika så blyg, att
den blott undantagsvis och likasom förstulet vågade sig fram utan att
genast draga sig tillbaka under allvarets slöja. Följden liäraf blef en
så allmän respekt, grundad på såväl vördnad som tillgifvenhet från
lärjungarnas sida, att få lärare ägt dem större. Under hans lärotim-
mar rådde därföre en stillhet, en uppmärksamhet och en ifver att fatta
och följa med, som på den tiden voro sällsynta. Ingen ville, knappast
någon vågade vara försumling i hans ämne, åtminstone icke länge. Så-
som gymnasiets rektor, hvilket han var 1826, 32, 36 och 42, blef det
honom därföre mycket lättare än för mången annan att styra en eljest
icke alltid så lättstyrd ungdomsskara.
Såsom lektor fortsatte han sina vetenskapliga studier och kunde
i viss mån anses som ett teologiskt geni. Särskildt slöt han sig till
Schleiermacher en tid och fordrade af dem, som ville hafva högsta be-
tyget i pastoralexamen, bekanskap med dennes system, hvilket ådrog
honom skarpt klander af prästerskapet. Men på äldre dagar, då han
märkte, att äfven ”den solen hade sina fläckar”, och då han såg, livart-
hän hans åsikter ledde hos t. ex. Baur, Strauss och Ignell, så drog sig
L. så småningom tilbaka och, om någon då oväntadt inträdde i hans
arbetsrum, så befanns det, att Langes bibelverk låg på hans bord.
Såsom ledamot af och med tiden v. Ordförande i Domkapitlet till-
vann sig L. oinskränkt förtroende och allmän tillgifvenhet. Det kän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
