Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Domkapitlets öfriga ledamöter - 11. Gymnasium i Linköping - c. Lektorer i historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kungl. Biblioteket
STOCKHOLM
310 Lektorer.
förnuft fånget under trones lydnad; och f—n skulle taga både stånd
och privilegier, om verldens barn finge titta i våra heliga sophisterier.”
Om Thorild skrifver han s. å. 28/12: ”Th. är en korkkägla med bly
i basen. Jag har länge kännt djefleriet i hans själ. Han är Parnas-
sens löshund, som skäller häftigast på de förnämare och grannare. En
bit bröd och hut — och han slokar svansen.–––––- Han är en af dessa
sansculottiska genier, som tro att ett lika så befängt som glestryckt
skri är kritik och vederläggning.”
Man skulle ju kunna tro, att biskop L. skulle hämnats på H. för
hans dubbelspel vid biskopsvalet, men biskopen styrde så till, att kon-
sistorienotarien fick lektors titel och blef medlem af domkapitlet, och
i II. fick biskopen domkapitlets dåvarande skickligaste ledamot.
Mot konungen fiendtliga tänkesätt fann biskopen snart hos prä-
sterskapet. I sitt uppträdande häremot hade biskopen ett godt stöd
hos de styrande i hufvudstaden, särskildt af den då så inflytelserike Nor-
din, till hvilken biskopen skref 1790 22/4: — ”efterrättelser inlöpa här
och der om mina medbröders oförstånd på landet. Om jag ej kan om-
vända dem, skall jag dock bjuda till att göra deras klor kortare”, och
den konsten fick biskopen pröfva på gent emot sin egen konsistorie-
notarie. H. hade nämligen blifvit angifven för att hafva skrifvit upp-
viglande bref till några präster. Detta hade blifvit kändt på högre
ort, och H. hade redan af riksdrotsen fått en varning, som meddelades
af landshöfdingen. Därpå kallade biskopen upp H., som utan gen-
sägelse mottog sin förmans föreställningar och föreslog för att bevisa
sin oskuld, att cle präster, som mottagit brefven, skulle visa upp dem,
och, om de ej kunde göra detta, skulle han anses vara fri. ”Jag ålade
honom”, skrifver biskop L. till N., ”att lemna mig denna justification
skrifteligen med uttrycklig förbindelse att i allt visa sig och vara en
både redlig och nitisk undersåte.––––––-Jag tror med Guds hjelp,
att detta skall hafva sin goda verkan, och hans bekännelse, som ej kan
skrifvas, rörande andras uppträdande, är mig en borgen derföre.” En
sådan ”biktzedel” lämnade H. verkligen, hvadan biskopen kunde skrifva
till N.: ”Det är mig kärt, att H. ej kunnat dementeras, och ännu kä-
rare, att han lyckas vara beskedlig.”
När H. fått lektors titel, skref en bekant till biskopen: ”Jag ser
nu, att det kan jemväl blifva folk af denne Renegat, som till äfventyrs
till sin egen stora förundran kan innan kort få bära en hvit krage,
utan att kunna begripa, huru han kommit bland propheterna.” Hvad
denne förutspådde skedde ock, ty H. blef snart ordinarie lektor genom
biskopens inflytelse och några år därefter prästvigde han honom utan
vidare efter en hänsynsfull examen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
