Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Gullbergs och Bobergs kontrakt - 2. Västerlösa pastorat - a. Kyrkoherdar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162 Gullbergs och Bobergs kontrakt.
fullsatt eller öfverfull kyrka ock åt ett i det kela tacksamt mottaget
arbete ute i församlingen.
Med mycken tacksamket var det emellertid, som D. — flyttade till
Norrköping,–––––- strax efter det han på grund af en liflig motagi-
tation gått miste om kyrkoherdebefattningen i Virserum ock Järeda.
I Norrköping voro de första åren fyllda af mycken arbetsglädje, men
så kom mot medlet af 1870-talet den stora separatistiska rörelsen äfven
till N. D., som icke kunde gifva efter för de anspråk, som från dess an-
hängare ställdes på en ”andligt lefvande” präst, fick se sina åhörares
led alltmer glesna ock fick uppbära hårda domar äfven af sådana, som
förut samlats kring hans predikstol. Likväl var Norrköpingstiden rik
på tackämnen.
Den sista stationen på lefnadsvägen blef Västerlösa, —–––- .
Mycket lidande var därmed förbundet. Ty det hoppfulla nit, hvarmed
arbetet här begyntes, smältes snart nog af det onda, som heter parti-
väsen, andlig sönderslitenket och den indifferentism, som plägar följa
i den osunda andlighetens spår. Den mycket glest besatta kyrkan, som
det icke heller lyckades D. att under sin lifstid få se restaurerad eller
ens uppvärmd,’ var väl föremål för hans varma kärlek, men ofta en
sörjande kärlek. Ute i församlingen mötte kan ofta bristande förstånd
för sin herdekärlek. Och så kom det sig, att kan icke sällan saknade
frimodig glädje i sitt prästerliga arbete. Detta senare blef dock på
samma gång alltmer samladt i bönen för församlingen. Arbetsrummet
i V. prästgård blef ett rum, dit herden, troende sig föga eller intet kunna
uträtta i sin församling, allt mer drog sig tillbaka, men kvarifrån kan, i
högre grad än han anade, fick gifva kärlekens gåfvor åt sin älskade för-
samling. Ock så mycket fick han själf se, att personlig bitterhet eller
ovänligket mot honom alltmer lade sig. Hade kan kunnat se något
längre fram, så kade han kunnat finna, hurusom trofast kärlek och rik
välvilja skulle känneteckna just Västerlösaboarnas ställning till deras
gamle kyrkoherde och hans familj. Bandet mellan denna församling
ock dess herde blef kelt visst knutet mycket fast, och hans herdebön —
sannolikt den siste egne Västerlösakyrkoherdens — sväfvar säkerligen
ännu öfver henne såsom en välsignelsens makt.
Trots de en tid ganska stora ekonomiska bekymren — hvilka emel-
lertid alltmera veko, så att D. vid sitt frånfälle var skuldfri — var
Västerlösakemmet en plats fylld af mycket solljus icke endast för den
uppväxande eller redan uppvuxna barnaskaran utan äfven för många
andra inom och utom församlingen — något som naturligtvis i väsentlig
grad berodde på husmodren. I synnerhet trifdes ungdom gärna i detta
hem. En tid fanns där året om en hel liten flickpension, ock på som-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
