Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Bergslags kontrakt - 3. Hällestads pastorat - a. Kyrkoherdar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
724 Bergslags kontrakt.
I Upsala måste han ofta underkasta sig stora försakelser. En
tid bodde han t. ex. med två kamrater i ett rum. Om kvällarna sutto
de tre studenterna vid ett bord och läste vid skenet af ett talgljus. Då
någon af dem fick en försändelse af penningar eller matvaror, ansågs
det’som gemensam egendom. Stundom inträdde verklig nöd. Att frysa
och svälta var för dem ingenting ovanligt. En dag, då alla förråd voro
slut, och alla utvägar syntes stängda, anlände till en af de tre en lår
med matvaror. Glädjen blef stor, men nu kommo de i en riktigt stor
förlägenhet, ty bonden, som fraktat låren, skulle hafva betalt därför —
18 skillingar — och kassan var tom. En af de tre måste därför taga
på sig stöflarna och begifva sig ut i staden för att ”vigga” det nämnda
beloppet. Stöflarna voro, äfven de, gemensam egendom; och de ägde
ej mera än ett par sådana, som voro i det skick, att de kunde användas
ute på gatan. Sedan innehållet i låren blifvit uppackadt, sönderhöggs
den till bränsle, och så hade man både mat och värme.
Något sjukhus för studenterna fanns ej på den tiden. Blef någon
af dem sjuk, måste kamraterna turvis vaka öfver och vårda honom.
Längre fram insjuknade en af de tre rumskamraterna och dog. E.
hade vårdat honom med stor hängifvenhet och uppoffring.
Hans älskningsnöje i yngre år var jakt, och med stor glädje deltog
han i de vargskall, som brukade anordnas i närheten af Upsala. Ännu
på gamla dagar kunde han lifligt skildra, huru glädjande det var, hvar
gång, han såg en varg falla för hans skott. En tid var det hans fram-
tidsdröm att få kvarstanna i Upsala, där lian skulle hafva två rum
och två präktiga jakthundar. Naturligtvis skulle han då lefva ogift.
Jaktens nöjen kommo emellertid att stå honom dyrt. Att tunn-
klädd sitta timtals i vinterkylan och den skarpa blåsten under väntan
på vargarnas ankomst eller ligga på några granriskvistar på den frusna
marken för att passa på annat villebråd, kan vara farligt nog äfven
för en härdad natur. En vinterdag gick han ända från morgonen med
våta fötter efter en marsch genom ett kärr och förkylde sig grund-
ligt. En täflan i snabblöpning, då han sprang förbi två kamrater,
ställda på olika afstånd framför honom, förbättrade ej saken. Han
började hosta blod och blef till sist så matt, att han endast med stor
svårighet kunde gå uppför en trappa. Den läkare, som rådfrågades,
gaf det rådet att företaga en vandring genom Norge; kvilket skedde i
sällskap med två kamrater. Med renseln på ryggen, så inrättad att
remmarna spände ut bröstet, begaf han sig åstad och kom i början
långt efter sina kamrater till nattkvarteret. Så småningom ökades
såväl farten som dagslederna, så att han utan svårighet kunde hålla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
