Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Bergslags kontrakt - 3. Hällestads pastorat - a. Kyrkoherdar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jämna steg med kamraterna, ja, det blef till sist deras tur att komma
efter. Denna vandring återställde fullkomligt hälsa och krafter.
Kamratlifvet medförde ock sina frestelser, och E. undgick dem ej.
Härom sade han: ”Jag drack nog tyvärr, men jag suddade aldrig ner
mig”. Något s. k. röfvarlif var han aldrig med om.
E., som aldrig tänkte för högt om sig själf, sökte professuren i
grekiska språket men blef förbigången vid utnämningen, enär han var
misshaglig för höga vederbörande, som till professor ej ville hafva en
själfständig och frisinnad personlighet.
Han kände det synnerligen bittert att blifva så orättvist behand-
lad, hvarför han sökte sig ifrån Upsala och fick som lektor förordnande
att undervisa äfven i botanik, och det var hans lust att med sina lär-
jungar ströfva omkring i skog och mark och meddela sina lärjungar
af sitt rika vetande äfven i detta ämne. Han var en skicklig lärare
med grundliga och vidtomfattande kunskaper samt förmåga att med-
dela dem åt andra och förstod att göra sig såväl respekterad som älskad.
Ännu i hans senare år kunde man få höra gråhårsmän, f. d. lärjungar
vid Gefle gymnasium, tala med beundran om E. såsom lärare. Med
de bittra erfarenheter, han själf gjort, var det gifvet att rättvisa var
ett utmärkande drag i hans umgänge med de unga. Välvillig och all-
tid tillmötesgående, då någon billig önskan framställdes, var han på
samma gång ytterst noggrann med disciplinen. För sin skarpsynthet
fick han binamnet ”Örnen”.
Under denna tid skedde den stora inre förändring, som gjorde E.
skicklig för den nya uppgift, han skulle fylla under den återstående
delen af sitt lif, nämligen predikantens och själasörjarens. Dompros-
ten Wieselgren reste då omkring öfver allt i vårt land och kom äfven
till Gefle. E. liksom många andra på den tiden förstod ej ändamålet
med hans verksamhet. Dock beslöt han sig för att höra honom, men
icke omvänder han mig, det är då säkert”. Men annorlunda jttrade
han sig efter hemkomsten från mötet. Bordet stod då dukadt som
vanligt var på den tiden med brännvinsflaskan därpå. ”Den dår får
du taga bort’’, sade han till sin maka, och pekade på flaskan, ”och den
skall aldrig mer användas.”
När han sökte detta pastorat, blef han, ehuru mest meriterad af
de sökande förbigången, enär domkapitlet, såsom följer af det före-
gående, hade ett gammalt horn i sidan till honom och dessutom hört
talas om hans oförskräckthet, hans frisinne och anslutning till nykter-
hetssaken. Då tog E. mod till sig och klagade hos Klg. Majd, som
förständigade Domkapitlet att uppsätta E. på förslaget. Han var da
i sin bästa ålder, kraftfull, eldig och ståtlig. Hans röst var stark och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
