Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Bergslags kontrakt - 3. Hällestads pastorat - a. Kyrkoherdar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hällestads pastorat. 727
ocli sikta på E. med en bössa, hvilket E., då lian gick förbi, ej låtsade
märka. En ytterst illa känd slagskämpe, som blivit förbittrad på E.
ocli sagt, att lian ”skulle se prästens hjärtblod”, mötte E. långt inne
i skogen. ”Nå, Sven”, sade E. ocli stannade framför honom, ”du lär
ju sagt, ätt du vill se mitt hjärtblod. Här äro vi två ensamma, passa
på nu!” Men Sven försäkrade ödmjukt, att han visst icke hade sagt
något dylikt, och gick snopen sin väg.
När han blifvit kyrkoherde här, brukade han själf sitt boställe,
hvarjämte hans lön till största delen utgick i spannmål, hvadan han
hade mycken sådan att försälja i småpartier, för hvilka han länge fick
vänta på betalningen, om den ens någonsin kom. En gång infann sig
inspektören på en större egendom i en grannsocken och begärde att få
köpa hela partiet råg, hvilket ju var en stor fördel för säljaren. Han-
deln var nästan uppgjord, då E. frågade, om de haft missväxt på det
stora godset, eftersom de behöfde så mycket säd. ”Nej, den skall i
brännvinspannan”, blef svaret. ”Jaså, då blir det ingen handel af”,
utropade E. genast, ”nej, äfven om Ni bjöd mig aldrig så mycket, får
Ni inte en kappe.” Med det beskedet fick inspektören resa hem till sin
husbonde, som föraktfullt utbrast: ”En sådan tok till präst!” Men E.
fortsatte att borga ut sin säd i halftunnor ocli halfspann åt fattiga
sockenbor, och välsignelse följde därmed.
Den gamla skröpliga, men rymliga kyrkan i Hällestad var linda
inemot E:s senare tid fylld, ofta till trängsel, då han predikade. På
sommaren hände det, att ett par fönster måste öppnas, för att de, som
måste stanna ute, skulle få höra. Det knakade i de gamla bänkarna,
när de blefvo så fulla, att dörrarna ej kunde stängas. Från grannsock-
narna kommo en mängd åhörare. Så ofta som möjligt reste E. ut i
socknen och predikade i bondstugor, skolhus eller logar, men allra
helst i Guds fria natur. Sitt djupa vetande och sin kristliga erfarenhet
frambar han då på ett enkelt och för alla fattbart sått. Han var lärd,
men han predikade icke lärdt. Klar och tydlig var framställningen,
språket värdigt, utan överflödiga prydnader. Aldrig sänkte han sig
ned till ett tarfligt uttryckssätt för att blifva bättre förstådd af sma
åhörare. Omsorgsfullt beredde han sig och, ehuru han kunde tala ’på
rak arm”, skref han alltid de predikningar, han höll i kyrkan. Vikten
och ansvaret af att vara en Guds ords förkunnare stod alltid lefvande
för honom. Huru van han än var att bestiga predikstolen, hade han
alltid förut en liten stund af oro och bäfvan.
De nämnda resorna i socknen älskade han mycket, huru besiailiga
de än voro, enär det ej alltid fanns farbar väg till de ställen, han
skulle besöka. Men äfven på annat sätt sökte han göra Guds ord kandt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
