Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Bergslags kontrakt - 3. Hällestads pastorat - a. Kyrkoherdar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bergslags kontrakt.
728
nämligen genom spridning af biblar ocb religiösa skrifter och tidningar.
På söndagarna före ocb efter gudstjänsten tågade därför hela skaror
av sockenboar in i prästgården för att hämta den då häftesvis utkom-
mande Scrivers Själaskatt äfvensom Bibelvännen, Pietisten, Budbära-
ren, Missionstidningen m. fl. Missionen ägde i E. en varm vän, och
han verkade för densamma genom föredrag och spridning af missions-
litteratur. I Hällestad insamlades stora bidrag därtill.
På 1850-talet gick en stor väckelse genom församlingen. De be-
kymrade vände sig då till sin pastor, som nu fick i vidsträcktare mått
än vanligt utöfva själasörjarens kall. Det blef en blomstringstid i
församlingen. Länge dröjde det dock ej, förrän söndringar uppkommo.
E. led djupt häraf och af den afvoghet, som visades honom. I enlighet
med ett råd af en i sådana fall erfaren ämbetsbroder inlät han sig ej
i några tvister med de partisinnade och deras ledare, utan sökte blott
så mycket som möjligt att genom undervisning och förmaning bevara
dem, som ännu icke gått bort, hvilket tillvägagångssätt visade sig fram-
gångsrikt.
E. var en af de första präster, som ställde sig vänlig till lekmännens
verksamhet och insåg det gagn, kyrkan skulle kunna få genom att upp-
taga i sig denna kraft. Härstädes funnos flere folktalare, på hvilka han
satte stort värde. Vid en biskopsvisitation här på 1860-talet presente-
rade han dem för biskopen såsom sina adjunkter. Lekmän tillät han att
predika både i kyrkan och skolhusen, hvilket hade till följd, att under
hans tid inga missionshus byggdes härstädes.
Denna vidhjärtenhet visade sig också hos honom, då nattvards-
frågan började oroa sinnena. De bekymrade vände sig då till honom,
som, sedan han förgäfves sökt öfvertyga dem om sakramentets obe-
roende af deltagarnes ovärdighet, lät dem komma hem till prästgården,
där han höll enskild nattvardsgång med dem, hvilket hjälpte till en tid.
Det blef allt bättre plats i den gamla kyrkan. Ingen behöfde mera
att stå utanför eller på gången; ingen trängsel rådde i kyrkan; bän-
karna blefvo tomma. När ”doktorn” efter sin vana vid gudstjänstens
början trädde ut i dörren till sakristian och såg ut öfver de församlade
och fann dem allt färre, afspeglade sig ofta en djup sorgsenhet i de
uttrycksfulla dragen. Om hans församlingsbor förstått, huru hans
hjärta led däraf, skulle många af dem ej velat tillfoga honom detta sår.
Det skedde dock ej af ovilja mot honom. Hällestadborna följde blott
med sin tid.
Det oaktadt stod han på det hela taget kvar på samma ståndpunkt,
han intagit mot lekmännen, och det gjorde honom ondt, att så många
af hans ämbetsbröder härutinnan hyste en annan åsikt. Vid offentliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
