Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Bergslags kontrakt - 3. Hällestads pastorat - a. Kyrkoherdar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hällestads pastorat. 735
stor del därpå, att lian visste sig i den d. v. kyrkoherden, d:r P. J.
Emanuelsson, få en medbroder, med hvars hela åskådning i kyrkliga
och direkt kristliga frågor han stämde öfverens. D:r E. befann sig i
Stockholm, när N. profvade och fick alltså ej träffa honom; men N:s
rykte nådde honom från Norrköping och bestämde hans hållning och
genom honom andras, hvarigenom valet fick önskad utgång.
Och nu begynte den långa arbetsdagen i Hällestad. Skulle N :s
verksamhet där betecknas med ett enda ord, så vore detta ord: trohet
Troheten var det genomgående och starkt utpräglade draget i allt hans
görande, ehvad det gällde ämbetet direkt eller andra ting. Hans pre-
dikningar voro grundliga och klara, och Kristi evangelium frambars i
dem helt och fulltonigt. Det var, isynnerhet den första tiden, åtskilliga
som funno dem alltför långa, men de verkligt intresserade gjorde det
ej. Folket hörde honom gärna. De gillande omdömena kunde ibland
få en något egendomlig form, t. ex. då någon en gång förklarade, att
”pastorn höllt e präddikan öfver rike man å fatti Lasarus, å de va
rent e ohegripli präddikan” — något som inhebar det högsta heröm.
N. inskränkte ej sin predikoverksamhet till kyrkan. Knappt förgick
under hans kraftfullare tid någon söndagseftermiddag, utan att han
var ute i den vidsträckta socknen och höll bibelförklaring än här än
där, i skolhus, bönehus och enskilda hem. Och när tal och bön och
sång var slut, och han fann sig omgifven af vänner och likasinnade,
kunde han ibland börja om igen, ocli då blef det ännu mera varmt och
lifaktigt, och ingen visade lust att bryta laget. Han och hans socken-
bor kommo hvarandra nära under dylika stunder. Äfven andra till-
fällen att förtroligt umgås, såsom vid högtider i hemmen, begagnade
han gärna, och i hans eget hem voro de alltid välkomna. På detta
sätt fick han utså frön, som stannade kvar och slogo rot. Hans infly-
tande påminde om ”den tysta kraften”, som verkar i det stilla utan att
göra väsen af sig.
Som själasörjare ägde N. en särskild gåfva i sitt outtröttliga tåla-
mod; därtill kom en djup och mångsidig erfarenhet äfvensom den upp-
riktighet, hvarmed han uttalade sanningen.
Sedan han blifvit kyrkoherde och längre fram äfven kontraktsprost,
upptogs tiden mer och mer af de ständigt växande expeditionsgöro-
inålen, som dock ej finge göra intrång på det egentliga ämbetets kraf.
Därför brann hans lampa sent på kvällen och tidigt började lian da-
gen. Så fortgick det ända inemot det sista. Det myckna världsliga
arbetet var väl för honom som för andra präster en tung börda, men
han betraktade också det som en af Gud gifven uppgift, den han fyllde
villigt och samvetsgrant, med den yttersta punktlighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
