Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Bergslags kontrakt - 3. Hällestads pastorat - a. Kyrkoherdar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
736 Bergslags kontrakt.
Missionen hade i honom en varm vän, och han verkade för den vid
hvarje tillfälle. Så t. ex. hölls hvarje år ett missionsmöte i kyrkan,
hvarvid lekmän såväl som präster medverkade.
Åt skolväsendets utveckling ägnade X. under hela sin ämbetstid
det varmaste intresse. Lärarkåren hade i honom en trofast personlig
vän och ett pålitligt stöd. Flera nya skolhus uppfördes under hans
tid, och det var hans glädje att öfvervaka arbetet därmed. Ännu under
de sista veckorna, då sjukdomen tagit hårdt på hans krafter, besökte
han ett under byggnad varande skolhus och vandrade, stödd på sin
hustrus arm, omkring bland stockar och stenar för att bese huset på
alla sidor.
Äfven andra byggnadsföretag fick X. på sin lott att leda. Kom-
ministergården uppfördes ny efter hans plan, och vid prostgården gjor-
des på lians initiativ många förbättringar inom och utom hus. Hans
praktiska blick och fina smak röjde sig i allt. Särskildt var han mån
om att ställa så bekvämt som möjligt för arbetet i hemmen. Med sitt
skönhetssinne förstod han äfven att skapa vackra omgifningar. Det
var hans vederkvickelse på lediga stunder att sköta sina blomsteran-
läggningar. Det största och förnämsta byggnadsföretaget var den nya
kyrkans uppförande, hvarvid han inlade ett outtröttligt intresse och
gjorde en värdefull insats.
Med all rätt skulle N. kunnat på sig tillämpa ordet: ”Jag är män-
niska, intet mänskligt är för mig främmande.” Likaså liade han kun-
nat med full sanning säga om sig: ”Jag är kristen, intet kristligt är
för mig främmande.” Därmed kännetecknas lians ställning till de fri-
religiösa och till andra samfund. Varmt tillgifven sin kyrka ocli trogen
dess bekännelse och ordningar, liade han på samma gång full förståelse
och hjärta för olika tänkande. Det var lians ärliga sträfvan att genom
kärleksfullt tillmötesgående hålla samman dem, som med alla skiljakt-
liglieter dock vandrade samma väg. Att detta ej i längd lyckades,
vållade honom sorg, men ändrade icke hans hållning. Hur det än gick
med enheten, kärleken fick ej förkolna. Också förblef han äfven från
detta håll aktad och afliållen.
Flykten från kyrkan var honom emellertid en orsak till lidande,
långt mer än han visade. Blott vid något sällsynt tillfälle kunde
dessa känslor ge sig ett nästan ofrivilligt uttryck. Sålunda hände det
en gång, då det var tal om huru tungt det måste kännas för prästerna
att se de många tomma kyrkbänkarna, att lian hastigt och med efter-
tryck utbrast: ”Å, det är ett helvete!” För den, som kände hans mått-
fulla och behärskade natur, var ett dylikt ord liksom en för ett ögon-
blick upplåten dörr till ett rum, dit eljest ingen utom hans Gud fick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
