Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Frågan om "vattenminskningen" eller fastlandets tillväxt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
torde det vara lämpligt att först anföra hvad som rör kvartärtiden,
medan det, som beträffar äldre geologiska perioder, omnämnes i
särskilda kapitel för sig.
Redan från Dalaresan kan antecknas den högeligen märkliga
uppgift, som jag redan 1890 på annat ställe behandlat[1] och som gäller
en företeelse, som först i våra dagar kunnat nöjaktigt förklaras. I
dagboken för den 20 juli 1734 skrifver Linné: »Då man var vid
Gröfvel sjö, Våla berg, såg man på östra sidan om Gröfvel sjön,
det Palmfjället stötte intill, huru åtskillige horizontelle ränder på
sjelfva Palmfjällets sida ganska högt öfver vattnet voro ingrafna,
hvilket folket sade varit formerat af sjövattnet, som så högt skolat
gått straxt efter syndafloden». Något vidare yttras ej här, men
Linné omtalar saken äfven i sitt tal om den beboeliga jordens
tillväxt: »På Dalfjällen och Vålaberget där Palmfjället stöter intill
Gröfvelsjön, är sagda bergs östligare del randad och slipad, till ett säkert
bevis på att detta skett genom inverkan af strandvågor.»[2]
Iakttagelsen var ju i och för sig synnerligen märklig, enär
Gröfvelsjön, belägen vid gränsen mellan Dalarne och Norge, ligger vid
pass 791 meter öfver hafvet. J. Browallius, som så ifrigt
bekämpade läran om vattenminskningen, måste emellertid vitsorda
riktigheten af Linnés uppgift[3]: »Randen i Våhlafjället har jag med egna ögon sett», säger han samt erkänner, att den verkligen är
mycket lik märket efter ett vattenbryn, men bevisadt fann han det
ej, och någon tillfredsställande förklaring kunde han å sin sida icke
gifva, ehuru det ju vore möjligt, att den härstammade från
»syndafloden».
Först 1890 har förklaringen blifvit lämnad; det är i
verkligheten fråga om strandlinjer från en af inlandsisen uppdämd sjö.
Gröfvelsjön befinner sig nämligen inom det område af högfjällen,
där inlandsisen, på grund af isdelarens läge öster om vattendelaren,
rörde sig mot denna, det vill säga från lägre mark mot högre.
Härvid uppdämdes en mängd sjöar och floddalar till »isdämda sjöar»,
om hvilkas tillvaro man just genom de gamla strandlinjerna högt
uppe på fjällsidorna erhållit kännedom. Såsom jag i min anförda
uppsats påpekat, synes Linné varit den förste naturforskare, som
iakttagit dylika strandlinjer vid en insjö högt öfver hafvet, och detta
långt innan Th. Pennant gjort sina iakttagelser öfver motsvarande
bildningar i Skotland.
Resan till Öland och Gotland företogs som bekant 1741, och
färden gick från Stockholm genom Södermanland, Östergötland och
Småland till Kalmar, hvarifrån öfverresan anträddes. Linné hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
