Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Frågan om "vattenminskningen" eller fastlandets tillväxt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förhållandena alldeles överensstämmande med de af Linné beskrifna.
Hans iakttagelser blefvo dock först 1872 offentliggjorda genom
statsgeologen E. Erdmann,[1] som bland professor A. Erdmanns
efterlämnade papper funnit Forselles’ anteckningar. Dessa meddela,
»att Linnés vattenmärke vid Staf-sten noga undersöktes den 17/9
45 och befanns till alla delar orubbadt — och att den stora, nog
hvita flisan vid stranden nu som för 100 år sedan med sitt mellersta
hörn skiljde det våta och torra. Vattenminskningen på 100 år är
sålunda vid Staf-sten = 0.— Ett tryckfel upptäcktes uti Linnés
Skånska Resa —; der står, att ifrån Staf-sten är till närmaste vatten
357 3/4 alnar, men detta är 157 3/4 alnar, lika som till den stora flisan,
och detta tryckfel har förledt till falska conclusioner».
Detta afstånd stämmer ju ganska väl med de 160 alnar, som
Nilsson fann 1847; A. Erdmann fann afståndet 1868 vara 164 1/4 aln,
men det stora hvita blocket (»Linnés vattenmärke») var då tyvärr borta,
hvarför det väl är möjligt, att mätningen ej skedde till alldeles samma
punkt. Linnés afsikt med den af honom företagna uppmätningen
blef emellertid, tack vare af Forselles’ undersökning 1845 vunnen;
den är ett ytterligare vittnesbörd till många andra därom, att
antagandet af en pågående sänkning af Skåne icke var berättigadt.
Den af Nilsson påvisade sänkningen har i stället, såsom vi nu veta,
efterträdts af en höjning.[2]
Kasta vi en återblick på Linnés egna bidrag till frågan om
vattenminskningen eller fastlandets tillväxt, så finna vi dessa mycket
omfattande: påvisandet af snäckjorden i Hälsingland, af strandvallar
på Öland, på ön Jungfrun, på Gotland och i Skåne; af »raukar» och
grottbildningar pä Gotland (och i Västergötland, se sid. 46) samt
slutligen hans undersökning af snäckbankarne vid Uddevalla. Han var
dessutom den förste naturforskare, som beskrifvit strandlinjer från
högfjällen (efter en isdämd sjö), och ej minst betydelsefulla voro hans
upprepade uttalanden mot påståendet, att det forntida högre
vattenståndet haft något samband med bibelns stora flod:
»Den, som tillskrifver allt detta syndafloden, hvilken hastigt
kom och hastigt förgick, är i sanning en främling i naturkunnigheten,
och själf blind, ser han endast med andras ögon, såvida han öfver
hufvud taget ser någonting alls.»[3]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
