Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Gråbergens bildning. — Västgöta fjällar. — Taberg. — Dalasandstenen. — Petroleum. — Försteningar i Dalarne. — Jättegrytor. — Åsar. — Mörkfläckig sandsten. — Nipor. — Märgelns igenkännande och ekonomiska betydelse. — Mariekor. — Torf. — Jordskott. — Bleke och kalkafsättning. — Flygsand. — Hafsbottnen vid långgrunda stränder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26
til flere alnars högd; de skifrade sig uti tjocka flisor någorlunda
horizontailt, dock mera sluttande åt öster. Ytan, eller öfre sidan på
dessa bärgen gick i små vågor, liksom hafsstranden. Bärgen woro
där och hwar sprukne med perpendiculaire springor ifrån öster til
wäster, och sprickorne ihopläkte med en grof och skråflig spat, som
merendels lemnade et ärr af en tums högd högre än bärget.»
Skildringen är som sagdt ypperlig, geologen tycker sig se de
mot öster svagt lutande skikten med deras åt väster utgående afskurna
skikthufvuden, som bilda branterna, medan vittringens inverkan på
ytan gifver sig tillkänna därigenom att de hårdare och
motståndskraftigare sprickfyllnaderna något höja sig öfver densamma. Dessa
ytformer stå emellertid i första hand i samband med berggrundens
byggnad och icke, såsom Linné antog, med hafsvågornas inverkan.
Taberg uppfattades af Linné med rätta såsom en erosionsrest,
ehuru den såsom sådan i verkligheten är äldre än han kunde antaga,
och ehuru han naturligtvis icke kunde ha nägon riktig föreställning
om bergartens beskaffenhet eller om bildningen af malmen, som
numera anses vara uppkommen genom koncentration af magnetit
inom den eruptiva bergarten (hyperit).
»Taberget är en järn-grufwa åfwan jorden, och må wäl kallas
et Smålands mirakel, ty dylikt är här i Swerige intet att se. Berget
är mycket högt och efter ögnamåttet, emellan 300, 400 alner högt,*
på alla sidor så brant, at man med möda kan komma up eller neder
på Södra och Norra sidan; men ogiorligen på Östra. Denna
öfvver-jordiska järn-grufwan har ingen märckelig matrix, utan är hela berget
en ren Malm; här fordras föga annat at winna malm, än endast at
rifwa honom lös och låta honom sedan falla neder af sig sielf . . . .
Öfwerst uppå Taberget hade man den skiönaste prospect, där detta
bärg uplyfte sit hufvud såsom Furen ibland Enbuskarna. Här är
swårt at föreställa sig denna Malmens första aflelse, om man ej skal
tro at här fordom wärit Mo, i hwilken Vzctrwl-w atnet insupits, och
hwaraf Moen blifwit jernmaim, men at sedermera hafwet den tiden
då det här brusade med sina stränder, skurit bort den lösa Moen
och lämnat allenast den fasta qwar.»
Under Dalaresan (1734) hade Linné tillfälle att göra iakttagelser
öfver den prekambriska dalasandstenen, som han närmare
undersökte i kvarnstensbrotten vid Malung och äfven iakttog såsom lösa
block med deras egendomliga torksprickor. Det först iakttagna, med
dylika figurer försedda blocket, som låg på gången i Elfdals kyrka,
beskrifves såsom »med åtskilliga characterer reticulatim utstuckne . . .
* [I verkligheten omkring 200 alnar, 120 meter].
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
