Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Gråbergens bildning. — Västgöta fjällar. — Taberg. — Dalasandstenen. — Petroleum. — Försteningar i Dalarne. — Jättegrytor. — Åsar. — Mörkfläckig sandsten. — Nipor. — Märgelns igenkännande och ekonomiska betydelse. — Mariekor. — Torf. — Jordskott. — Bleke och kalkafsättning. — Flygsand. — Hafsbottnen vid långgrunda stränder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2g
jag omtalar, att i Dalarne finnas hela berg, som äro genomdränkta
af petroleum, men låten Edra tvifvel fara! Med egna ögon har jag
sett detta förr ej hörda eller sedda faktum — sjäif har jag, säger jag,
sett det och slagits med förvåning.»
Redan några år efter Linnés Dalaresa försökte man
tillgodogöra sig bergoljan på förstnämnda ställe, enligt hvad D. TlLAS i sin
mineralhistoria öfver Osmundsberget (K. Vetenskapsakademiens
handlingar för 1740) berättar: »Uti denna skiärbacka, har den oförtrutne
Malmletaren, Bokhållaren Olof Larsson wid klyfternes upskiärpande med
Hammar och Kihl, funnit först swafvelkies, och sedermera spor på
Petroleum eller Bergolja, hwarföre han der anlagdt et ordenteligare arbete.
»Til Bergoljans winnade skier arbetet sålunda: små skakter
eller brunnar af 4, 5 à 6 famnars djup slås neder, den ena ut med
den andra, på det hwarf, som masta oljan gifwer, de förtimras, och
låter man regn och daggwatten tilflyta, då bergoljan sedermera
efter hand, samlar sig ofwan på watnet, och kan med likasom
afskum-ning samlas och förwaras.»
Petroleumförekomsten därstädes gaf•* långt senare under åren
1867—69 anledning till åtskilliga borrningsföretag, hvilka dock, såsom
kändt är, fullständigt misslyckades.
Linnés iakttagelser öfver kambro-silurlagren i södra Sverige
blifva anförda i nästföljande kapitel. Redan här må dock de, som
beträffa Dalarne, finna sin plats, enär de hafva föga gemensamt
med de förstnämnda, och för öfrigt äro föga omfattande. »Bodbacks
grufvor bestå af kalk, hvit eller röd, af hvilka den röda långt
excellerar uti petrificationer. Den röda kalkstenen är full af hvita
petrificationer, ja så full, att ej en enda tycks kunna få rum
(till). Baumans namnkunniga Höhle med de många utländska
petrificater äro häremot intet. Likväl föraktas de så, att man
bryter dem, att lägga i stället för torf på taken.» Han beskrifver
därefter de vanligaste försteningarne, [Nautili articulati), i hvilka
man genast igenkänner ortoceratiter. »Hvarutaf de äro petrificerta vet
man ej . . . Intet äro de cochleæ, ej heller lakar, som somliga
före-gifvit . . . Petrificata finnas i stenarne ömnogare blandade än gryn
i gröt». Äfven andra försteningar omnämnas, däribland ^Entrochi
en otrolig myckenhet, somliga vredne, att man lätt och alldeles
vist kan sluta, att (de) varit metmaskar, på hvilken sats aldrig någon
mineralogus varit», en »sats», som Linné dock sedermera själf synes
öfvergifvit. Med dessa Entrochi afses påtagligen, såsom professor
G. Holm för mig påpekat, enkrinitstjälkar. Det är på dessa
iakttagelser Linné syftar, när han i sitt tal om den beboeliga jordens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
