Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Gråbergens bildning. — Västgöta fjällar. — Taberg. — Dalasandstenen. — Petroleum. — Försteningar i Dalarne. — Jättegrytor. — Åsar. — Mörkfläckig sandsten. — Nipor. — Märgelns igenkännande och ekonomiska betydelse. — Mariekor. — Torf. — Jordskott. — Bleke och kalkafsättning. — Flygsand. — Hafsbottnen vid långgrunda stränder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
andra, hwaraf slöts, at märgel woro intet annat än en kalk-lera eller
krit-lera, och altså ej annat, än et Bleke eller Allfwar-Mo, hvilken
behölt sin moders egenskap, at bryta den syra i jorden, som gör
den för wäxterna ohälsosam . . . . . . Af föregående kan en
Landtman nu mera lätt försöka en uppriktig märgel, ty om han slår några
droppar sked-watten på en lera och den samma då liksom upkokar
med skum och blädror, är den samma märgel-blandad; slår han ock
endast ättika på samma lera och leran deraf häfwer sig i skum, är
det tecken, at märgelen är ännu bättre, ty mången lera, som häfwer
litet märgel uti sig, gaser med skedwatten, men icke med ättika,
deräst icke märgelen är starckare.»
Af redogörelsen på detta ställe framgår icke hvem det var, som
upptäckt sättet att genom pägjutning af syra igenkänna märgel.
Men på ett annat ställe i samma resebeskrifning (se nedan)
uppgifver Linné, att det var vicepresidenten baron S. C. Bielke.[1] Vidare
framgår af hans meddelande, att det var 1748, som man i Sverige
på anfördt sätt lärde sig igenkänna kalkhaltig lera eller märgel.
Linné tillämpade denna erfarenhet under resan i Skåne, därvid
han för eftersökande af märgel med lyckligt resultat använde
jordborr. Han berättar, att trakten kring Åsum, Köping och
Maltesholm, söder och sydväst om Kristianstad, var mager. »Jordmärg
eller mergel-lera war altså det endaste, som man skolat önska af
naturen på thenna ort til at fasta lösa sanden med; ty försökte wi
öfweralt med jord-boret och funno under jorden, där dälderna skilde
fälten ifrån hwarandra, en fin lera, som gäste med skedwatten, och
war en rätt jordmärg. Den samma lera fans äfwen, der fälten woro
högre, men der låg hon något djupare, så at jord-märg fins på denna
ort öfweralt,[2] och naturen här tyckes gjort alt, så at ingen ting
mera fattas, än en försiktig Landtman.» Han framhåller därefter
det goda inflytande, som märgling af sandjorden bör medföra, och
föreslår, att man försöksvis märglar ett halft tunnland jord. »Bestyrkes
således denna theorie med förfarenheten, blifwer sedermera tilfälle,
at förwända hela denna utmagra slätten til den präktigaste jordmon,
med otrolig förmon för Landtmannen och landet» Dessa ord voro
profetiska, ty såsom bekant har just användandet af märgel på det
kraftigaste befrämjat det skånska jordbrukets utveckling. Men detta
skedde först långt senare, Linnés uppmaning synes till en början
hafva lämnats obeaktad.[3]
Äfven vid Vidtsköfle anmärktes märgel, likaså mellan
Vanneberga och Kristianstad på återresan till staden: »Märgel-jord eller
jord-märg sågs uti et dike wid wägen, som gäste med hårdt dricka,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
