Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Gråbergens bildning. — Västgöta fjällar. — Taberg. — Dalasandstenen. — Petroleum. — Försteningar i Dalarne. — Jättegrytor. — Åsar. — Mörkfläckig sandsten. — Nipor. — Märgelns igenkännande och ekonomiska betydelse. — Mariekor. — Torf. — Jordskott. — Bleke och kalkafsättning. — Flygsand. — Hafsbottnen vid långgrunda stränder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och med sked-watten uplöstes nästan til hälften i blåsor, så at denna
jord-art, som för några år sedan war i Swerige mera okunnig än
Baharas[1], finnes på flere ställen än man någonsin förmodat, sedan
Vice-Prœsidenten Hr. Baron S. C. Bielke uplöste gåtan, och uptäckte
at all lera, som gäser med acidis, är märgel-lera. Det vore
önskeligt, at jordarterna blefwo widare så utrönte, så skulle åkerbruket
stiga ansenligen.»
Under Dalaresan iakttog LlNNÉ mariekor i en brink vid
Dal-älfven och framhåller deras varierande form: >I mjälgen eller branta
backen, som vattnet i floden afskurit, fann man små hopvuxna,
sten-lika och af diverse form producerade stenarter, som kallades
näckebröd, af hvilka ej två voro hvarandra till formen lika och sutto här
och der i moen infäste högt öfver vattnet». Troligen har han sett
mariekor äfven i Lappland, ty de anföras därifrån i Systema na turœ.
Under Västgötaresan antecknade Linné de olika slags to rf, som
erhöllos ur torfmossarne i trakten af Ljung: »Torf hade man här
begynt uptaga i myckenhet, med stor besparning för skogen. Tre
slags torf wisades oss, den i.sta kallades Klappertorf, som var gjord
af dy, denna, utan rötter, brann senare och långsamare; men gaf
starkaste wärman. 2:dra Röttertorf, bestod af rötter med någon dy
blandad, och brann wäl. 3:dje Mossetorf, bestod af Sphagnum {Flor.
864.) eller Rödmossa djupt tagen, och i brottet tyktes bestå liksom
af hår, denna brann hastigt, och gaf minsta wärman.» De uppgifter,
som vidare följa, äro af ekonomisk art och hafva ej något geologiskt
intresse. Äfven i Skåneresan talas om torfvens användning, som dock
icke synes finna nåd för Linnés ögon. »Det tyckes wara en ståtelig
upfinning, at kunna anwända kärren til wed, och dermed skona
skogen; men en skog kan uppwäxa flera gångor på et Secnlumy då
et kärr icke fylles med torf i flera Secula; om någon, som mist
lukten skulle taga sig före, at til sparande af skogen, upbränna sin
dynge-stack i stället för wed, kunde wäl hwar en tro, at denne äfwen
mistat et af de inwärtes sinnen.» Linnés motvilja mot att man
använde torfven till bränsle berodde därpå, att han i enlighet med
den tidens och äfven en långt senare tids uppfattning trodde, att
mylla utgjorde växternas egentliga näring, och då »torfwen består af
àyt dyen är en grof mylla», så vore det, menade han, mycket bättre
att på lämpligaste sätt använda torfven för åkerns behof. »Den som
äger eller wunnit en så fin mylla, antingen af boskap eller kärr, han
äger en skatt för sin åker och äng, och en ratt gödsel.» I en sak
hade Linné i alla fall rätt: sedan en torfmosse väl blifvit tömd är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
