Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Ölands och Gotlands berglager och försteningar. — Äro djuren själfva bortflyttade eller utdöda? — Västgötabergen. — Strata terræ. — Kambro-silurlagren i Skåne. — Linné, Bergman och Werner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
45
den tagit vägen. Dock tro vi aldrig, at något slägte aldeles förgåts
på jordklotet.»
Att LINNÉ ansåg, att hafven ännu voro allt för litet utforskade
för att man med säkerhet skulle kunna afgöra, om afsedde djur
verkligen voro utdöda, framgår med önskvärd tydlighet af hvad han
i samma arbete yttrar om belemniterna: »Ehuru allmänne nu desse
äro, månde de dock til sin härkomst vara oss aldeles obekante,
äfven som Amtnons korn, Dartar, Brattenbergs penningar och
Vildmusslor. Kanske alla desse djur uppehålla sig i djupaste hafvet,
och aldrig komma til stränderna. Vore derföre önskeligt, at de som
segla til Indierne, ville söka i grässjön^ om desse ej der nu för tiden
torde bo.»
I våra dagar vet äfven lekmannen, att berglagren innesluta en
massa utdöda djur från gångna tider, men detta sakförhållande var
vid ifrågavarande tidpunkt ännu icke konstateradt — man erinre sig
t. ex., huru SCHEUCHZER tolkade den fossila jättesalamandern från
Oeningens stenbrott såsom skelettet af en vid den antagna
»syndafloden» omkommen människa. LINNÉS mening, att man först borde
undersöka de aflägsna hafven, innan man drog några slutsatser,
huruvida de afsedda djuren voro utdöda eller ej, var påtagligen den
rätta. Och att slutsatserna i några fall verkligen voro förhastade,
så att man ansåg djurgrupper utdöda, som dock i verkligheten ännu
hade representanter på hafvets botten, därom bär bl. a. det på sin tid
så öfverraskande fyndet af Rhizocrinus lofotensis vittne.
På Gotland hade Linné tillfälle att vid Bursviken iakttaga
klapperstenar af den kalkstensvarietet, som går under benämningen
oolit eller romsten, och uttalar sig därvid mot åsikten, att den skulle
vara förstenad rom. »Klappern ibland öfwersta Auren äro af et
slags Sten, som Litliologi kalla Oolithum, ty han består lik som af
hwita Hagel, som hafwa den ena skorpan utom den andra, äfwen
såsom en Kräftesten eller Såckerkula. De som utropat, at en
sådan Oolit hus intet woro annat än petrificerad Rum [rom], kunde här
hafwa tilfálle at se mera Stenrum [-rom], än någonsin rätt Rom warit
i werlden.»81
Under Västgötaresan (1746) var det isynnerhet lagerföljden inom
Västgötabergen, som tilldrog sig Linnés uppmärksamhet och som
ledde honom till slutsatser af den största geologiska betydelse. Innan
redogörelse härför lämnas, torde till hvad som ofvan anförts om
or-toceratiterna äfven ett par andra iakttagelser från detta landskap
öfver försteningar och den bergart, i hvilken de förekomma, böra
återgifvas. »Kalkstenen war gråaktig, och upgrafwen i Gosätter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
