Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Ölands och Gotlands berglager och försteningar. — Äro djuren själfva bortflyttade eller utdöda? — Västgötabergen. — Strata terræ. — Kambro-silurlagren i Skåne. — Linné, Bergman och Werner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46
wid gården, där han fans ej långt under jorden. Petrificater syntes
i alla springer på denna sten så tätt, som hade de warit dit sållade;
men af hwad slag är swårt at wisa, ty skalen woro föga större än
et palsternacke-frö och liknade ett litet snäckeskal; fast alla hade uti
sig en impression af et insecto coleoptrato. Öfra sidan på denna
kalksten war helt skroflig och liknade et uttorkadt kärr, ty hon war
grå, beströdd med fina perpendiculaire trubbiga Lameller, som skures
långsåt och twärtföre, såsom frosten på marken i starkaste winter.
All denna så teknade sten gaf tilkänna med sitt stinkande, at han
war en Lapis suillus eller Orsten.»
Den af. Linné anförda massvis förekommande försteningen af
ett palsternacksfrös storlek var påtagligen den i orstenen vanliga
Agnosius pisiformis. Äfven från Mösseberg omnämnas försteningar —
från ortocerkalken — och några trilobiter af bildas, men figurerna
äro skematiska och erbjuda föga intresse, »Ibland andra Petrificata
fans här en myckenhet af det för mig obekanta Petrificatum, som
jag afritat uti Öländska Resan pag. 147 [se fig. 6, p. 40], hwilket
här genom flera och åtskilliga impressioner gaf mera anledning at
utforska, af hwad djur det måtte hafwa kommit.»
Han påpekar huru de olika skifferlagren gaf olika streck, genom
hvilka de skulle kunna kännetecknas. »Häraf följer, at
skifwerste-nen kan delas och utmärkas till species genom hwita, gröna, röda och
swarta characterer^ som han lämnar wid påskrifningen».
Vidare må här erinras om, att Linné fullt riktigt tillskrifver
hafvets forna verksamhet uppkomsten af de egendomliga
erosions-former och grottbildningar, som på sina ställen äro utbildade i den
undre rödstensklefvan på Kinnekulle. »Brattefors slutade denna
stora ängen midt för Klefwa Kyrka, och war mycket wärd at
åskådas, så för dess perpendiculaire högd, som för dess sällsamma
skap-had; det war några och 30 alnar högt och bestod liksom af runda
pelare, tätt och fast intil hwarandra stälde; pelarne woro med
horizon-taile twärstreck inskurne, som utwiste wågernas och årens arbetande
på denna sidan, den tiden watnet betäckte det nedanför liggande
landet, och årligen aftog. Bärget består af rödaktig kalksten, och
är stält wid basin på en fast skifwersten. Wid basin är en gråtta,
uti hwilken flere personer kunna sitta torra inunder sjelfwa wattnet»
då det brusar ned för denna ansenliga högd.» Enligt statsgeologen,
d:r H. MUNTHE (Kinnekulles jordarter. S G. U. Ser. C. N:o 172.
Stockholm 1901) sammanfaller den marina gränsen för yoldiahafvet
till stor del med den undre rödstensklefvan på Kinnekulle, och
LINNÉS antagande, att här fordom varit en strand, hvarvid kalkste-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
