Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Noter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som utkom 1776, heter det: »den som tilskrifver alt detta Syndafloden,
som hastigt kom och hastigt gick, han är sannerligen en främling uti
naturens kännedom och han sielf blind, ser med andras ögon, om han
ser något».
12. Denne Sten Carl Bielke, född 1709, var enligt Nordisk
Familjebok (2:dra uppl.) vicepresident i Åbo hofrätt. »En viss namnkunnighet
förvärfvade han sig genom sina studier i naturvetenskaperna, i synnerhet
botaniken, för hvilken han visade sitt intresse genom att understödja
andras (t ex. Kalms) arbeten i denna vetenskap. Likaledes var han en
ovanligt insiktsfull jordbrukare och förvandlade sina gods till verkliga
mönsteregendomar. På en af dessa (Löfstad i Funbo socken) anlade han
en botanisk trädgård, hvilken ansågs såsom den rikaste någon enskild
person i Sverige dittills egt.» Han var ledamot af Vetenskapsakademien
och dog vid unga år redan 1753.
13. Linné har antagligen vid sina borrningar på den lägre marken
anträffat ishafsmärgel, på den högre kalkhaltig moränlera (moränmärgel).
14. I P. v. Möllers Strödda utkast rörande svenska jordbrukets
historia, Stockholm 1882, ett arbete, hvarpå min broder, direktör John
Nathorst benäget fäst min uppmärksamhet, läses om märgelns
användning i Sverige följande:
»Den första gång vi uti svenskt tryck funnit mergel omnämnd är
uti Sven Björnssons ’Om jordmärg’, tr. i Stockholm 1745. Här
redogör författaren för ’jordmärgens’ beskaffenhet och användande i
England, visar att dylik äfven finnes i Sverige, uppmanar till dess begagnande
samt förordar varmt ’denna gagnande nyhet’. Flertaliga försök hafva
dermed anstälts, ty 6 år därefter, eller uti Menanders akademiska
disputation om kalkens användande på åkrar och ängar, tr. i Åbo 1751,
omnämnes mergeln ’såsom en allbekant sak’. Uti tidskrifter från 1750—
1760 angifvas icke mindre än 150 ställen i mellersta Sverige, hvarest
mergellager påträffats. Men ’jordmärgen’ synes derstädes hafva fallit i
glömska eller, tillföljd af felaktigt användande, förlorat förtroendet. Den
har åtminstone under senare hälften af förra århundradet [1700-talet]
endast undantagsvis blifvit använd.»
Förf. framhåller därefter, att det var först i början af 1800-talet,
sedan Thaer på Mögelin ådagalagt, huru äfven sandjord genom märgling
kunde göras fruktbar, som användandet af märgel, blef allmänt i norra
Tyskland, hvarifrån det sedan, dock först efter nära ett fjärdedels
århundrade, fick insteg i södra Sverige, »dit ’merglare’ från Probstey i Holstein
ännu på 1850-talet införskrefvos för att praktiskt visa, huru ’grafvarne’
lämpligast borde danas».
Detta är en hos oss ej ovanlig utvecklingsgång: Linnés uttalanden
lämnades obeaktade eller föllo i glömska, och först sedan märglingen blifvit
modärn i utlandet, ansågs den god nog äfven för oss. Hvad Björnssons
anförda arbete beträffar, så innehåller det intet om att märgeln genom
pågjutning af syra kunde igenkännas.
15. »Bahār, en af de gamla muhammedanska provinserna i det
brittiska Indien» (Nord. Familjebok). Möjligen är det hos Linné fråga
om ett tryckfel, så att det bör läsas Sahara.
16. Hj. Sjögren, Om ett »jordkast» vid Glumstorp i Värmland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
