Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - - Linné’s lithogenesis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mineral-Brunnar, om hvilkas ursprung så mycket är disputerat, derföre
har man ock altid kring sådane källor något myrmalm.»[1]
Rörande bildningen af malmerna var Linné af den uppfattningen
att de växte i bergen och att bergarten genom en kemisk omsättning
omvandlades till malm på samma sätt, som den metasomatiska
teorien nu anser. Omvandlingen utgick från sprickor i hvilket vatten
cirkulerade. Enär Linné naturligtvis antog, att denna omvandling
utgick ofvanifrån fick han därigenom en förklaring hvarför malmerna
endast sträcka sig till ett begränsadt djup. Han säger härom:[2]
»Malmer växa småningom till, då mineraliske partiklar medelst det
underjordiska vatnet i bergskrefvorna kringföras och fästa sig vid
stenen, hvaraf han omsider förbytes i samma natur. Deraf blifva
malmstreck, för hvars skull vi bryta bergen. Fördenskull finnes malm
så långt och ej längre.» Tydligare kan egentligen icke den
metasomatiska teorien för malmernas bildning formuleras i den enkla
terminologi som stod Linné till buds.
Kvarts- och fältspatgångarnes, alltså pegmatiternas bildning,
utgör likaledes ett ämne till hvilket han upprepade gånger återkommer.
Han kallar kvarts och spat[3] för parasitiska stenarter enär de bildas
i andra bergarters håligheter. »Kvarts och spat hafva äfven
enahanda natur (som parasitiska djur och växter) ity att de ej växa som
andra stenar eller genom förening af jordpartiklar och då de
förekomma utan främmande tillsats aldrig bilda hela berg.»[4] I sina
föreläsningar uttrycker han sig på följande sätt: »När watn står i en
bergspringa läker det ihop berget, men blir ej samma stenart, utan Qvartz
och annat. Men har det hållit mycket jern blir det spath, hvaruti
alltid är något jern.» Likaledes utvecklar han i Occonomiæ natura
samma ämne. Han säger där, att ehuru man ej känner hvarför berg
och hällar spricka, sä är det i alla fall tydligt att sprickorna fyllas
af vatten och att de medförda partiklarne kristallisera och då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
