- Project Runeberg -  Carl von Linnés betydelse såsom naturforskare och läkare : skildringar utgifna af Kungl. Vetenskapsakademien i anledning af tvåhundraårsdagen af Linnés födelse / V. Carl von Linné såsom mineralog /
12

(1907) [MARC] Author: Otto Hjelt, Einar Lönnberg, Christopher Aurivillius, C. A. M. Lindman, Alfred Nathorst, Hjalmar Sjögren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - - Linné’s lithogenesis

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vattnet afdunstar återstår kvarts och fältspat. Han förliknar dessa
sålunda hopvuxna sprickor vid sammanläkta ärr.

Sina föreställningar om bergarternas bildning sammanfattar Linné
i sin Västgötaresa på tal om Mösseberg på följande sätt:[1]
»Lithogenesien är fuller en mycket enfaldig sak, men dock efter denna tidens
få rön ännu nog mörk. Wi veta, at af Hafssand blifwer sandsten,
Cos, af hafwets sediment Lera, af lera Kalk, af kalk Bleke, af bleke
Krita, af krita Silex eller Flinta. Af Dy ur kärmylla blifwer Skifwer,
af Skifren åter Mylla. Wi se, at Spat, Quartz och hornsten med Mica
växa där bärgen spruckit, och dem hopläka. Wi se at Gråstenar
genereras af Pinmo. Wi se det understa i förenämnde Wästgöte-Berg
vara Sandsten, altså Hafwets sand. Därnäst Skifwer fult med små
Petrificationer, hvilka äfwen sig infinna i den med Skifren blandade
Orsten. Wi finne i all den röda Klefwan och Kalkbärgen en oändelig
hop petrificater, besynnerligen af Ostrocodemata, som alla fordom
wuxit til stora krek. Här ofwan uppå ligger Klappur, som swarfwats
af Hafwets wågor; där på åter Skifwer, som varit Mylla, och
aldraöfwerst Gråberg (af Pinmo), som nödsakeligen måste vara temporis
filia. Alt detta sätter den, som ser sig tillbaka, i största förundran
öfwer den Allwisas inrättning af wårt jordklot. Så tala stenarne, då
alla andre ting tiga.»

I fråga om bergarternas förvittringsfenomen, hvilka äro lättare
tillgängliga för den direkta iakttagelsen, hade Linné mycket klara
föreställningar. Han visste att sandsten (liksom bergarter i
allmänhet), hvilken uppsupit vatten, sprängas sönder af frost och på detta
sätt sönderdelas till sand. Om själf-frätstenen säger han, att den sidan
däraf, som vetter mot solen faller sönder till fin sand, och däraf kan
med tiden ny sten hopgyttras.[2] Att skiffer, som ligger i dagen, kan


[1] Västgötaresan, sid. 78.
[2] Linnés beskrifning på ett erratiskt block af Alandsgranit eller finsk
rapakivi funnet på Gottland är allt för karaktäristisk, för att ej här återgifvas:
»Själf-Frätsten, en sten låg 1/4 mihl i norr ifrån Hoburgen, så stor, at ingen Mennisklig
makt dit kunnat fördt honom; han låg ock nästan mitt på Landet, eller mitt
emellan östra och wästra hafssidan. Denna Stenarten war helt främmande på detta Land,
därföre ock Bönderne förde oss at se honom, förmenandes at han skulle hålla
någon Metall. Högden af samma Sten var 3 alnar, och bredden 7, men emellan
östra och wästra sidan knapt en famn, han låg aldeles ofwan på Jorden, och bestod
af en röd Spat såsom en Ålandssten, emellan hwilkas tärningar lyste et swart
skimmer, som här och där, hwaräst Solen wärckat, gläntsade af Guld. Solen, som stadigt
baddade på denna Stenens södra sida, gjorde honom helt mör, at han frätte sig
sielf, och at af dess nedfallna Grus låg lik som en Ätteplatz omkring honom,
besynnerligen på södra sidan; war altså denna Sten en sielf-Frätsten och ingen Malmsten. Efter alla Saxa eller Gråstenar genereras under Jorden; efter denna Sten låg
aldeles ofwan på Jorden, där intet Land war högre och alt annat var Kalck; och
efter denna Sten-art war främmande här på Landet, är swårt at begripa, huru denna
kommit hit, och om Watnet warit mäktigt, at rulla honom ifrån Swerige eller
Ryssland, den tiden detta Land låg under watnet.» Det framgår af ofvanstående, att
Linné kände de för Åland karaktäristiska graniterna, eftersom han jämför bergarten
med »en Ålandssten».

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:25:39 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/linne200ar/linneminer/0014.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free