Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - - Linné’s lithogenesis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genom luftens, regnets och frostens inverkan upplösas till en röd lera,
har han iakttagit under sin Västgötaresa. Rörande malmers
förvittring säger han slutligen, att de gifva upphof till ochra, som för hvarje
metall har en karaktäristisk färg, röd eller gul af järn, grön eller
himmelsblå af koppar.
Sina tankar om stenars och bergarters bildning har Linné i
inledningen till 12:te uppl, del 3 af Syst. Nat. (1768) gifvit en
synnerligen vacker allegorisk form.
Han förliknar mineralens alstring vid en befruktning af
jordarterna genom salterna. De förra terrae föreställa det kvinnliga
elementet, de senare salia det manliga. Men äfven terrae och saliae
äro uppkomna genom en äktenskaplig förbindelse mellan å ena sidan
det passiva, receptiva vattnet och å andra sidan den aktiva, alstrande
luften. Jordarterna, alltså de kvinnliga elementen, äro sand (arena),
lera (argilla), kalk (calx) och mylla (humus). De motsvarande
salterna, representerande den manliga principen, med hvilka jordarterna
förmälas, utgöra nitrum, muria, natron och alumen. Genom salternas
förbindelser med jordarterna alstras de olika stenarterna.
Nitrum, som härrör från luften ökar genom dennas rörelse
sanden; muria härledande sig från hafvet, är verksamt vid afsättningen
af leran; natron[1] tillhörande djurriket, binder tillsammans kalksten,
alumen, härstammande från växtriket, sprider sig inom myllan,
hvarigenom denna sammanbindes.
Så förhålla sig stenarnes fäder.
Leran öfvergår, då den hårdnar, till talk, asbest eller glimmer.
Sanden sammanfogas till sandsten (cos) och grus till hällebergarter
(saxum) som kunna upplösas och åter kristallisera till kvarts. Myllan,
växtjorden, ger upphof till skiffer, som kan mättas med bitumen och
blifva till stenkol eller omvandlas till ochra och myrmalm.
Kalken, eller djurjorden, hårdnar till marmor, eller mättas med syra
till gips eller utkristalliserar som kalkspat.
Så förhålla sig stenarnes mödrar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
