Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - - Linnés kristall-lära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det föregående ådagalägger, hvarthän teorien om sakerna såsom
mineralens formbestämmande beståndsdelar förde Linné i hans
kristallografiska system. I sjelfva verket kunde denna lära knappast
förtjäna benämningen af vetenskaplig teori, utan var den snarare att
betrakta såsom en återklang af de metafysiska spekulationer, som
behärskade 1600-talets kemi och närmast att jämföra med uppfattningen
hos en Valentinus och Paracelsus, enligt hvilken vissa
urprinciper, salt, svafvel, kvicksilfver m. m. ingingo i alla kroppar och
bestämde deras egenskaper.
Linné var icke upphofsmannen till läran om de formgifvande
sakerna om också ingen utbildade den så långt som han. I själfva
verket hade en dylik lära varit rätt allmänt omfattad. Redan Boetius
de Boot[1] uttalade i sitt år 1609 utgifna arbete, Stenrikets historia,
att en stenbildande kraft var verksam vid de polyedriskt regelbundna
kropparnes urskiljande ur lösningar, och att deras form beror på
inblandade salter.
Detsamma fick ännu tydligare sitt uttryck hos Athanasius
Kircher,[2] hvilken ansåg sig finna lösningen på kristallbildningens gåta
i den satsen, att hvarje ädelsten — ty endast dem tiilkomme
geometrisk begränsning — erhållit sin gestalt från ett inneboende salt.
Dominicus Gulielmini hade redan 1707 uppställt grundformerna
hos de viktigaste af de saker, som Linné tog i anspråk för sin lära,,
nämligen kuben hos koksaltet (= muria), oktaedern hos alun, det
sexsidiga prismat hos salpetern (= nitrum), och det sneda prismat
hos vitriolen.[3] Dessa fyra grundgestalter voro föröfrigt kända redan
af Caesalpinus.[4]
Till Linnés föregångare i frågan om sakerna kan äfven räknas
den tyske läkaren Rud. Jac. Camerarius, densamme, som först med
säkerhet påvisade växternas sexualitet och sålunda lade den empiriska
grundvalen till sexualsystemet. Denne beskref år 1712 några
svafvelkristaller utvisande kub och oktaeder i jämnvikt och ville därutaf
sluta till närvaron af såväl det kvadratiska saltet (koksalt) som också
det oktaedriska (alun).[5]
I själfva verket synes Linné hafva ansett, att frågan om sakerna
såsom formgifvande beståndsdelar på vetenskapens dåvarande stånd-
———————————
1 Från Brügge i Holland, kejsar Rudolf II läkare.
2 Jesuit från Fulda, död i Rom 1680.
3 De Salibus Dissertatio epistolaris physico-medicomechanica conscritap 1707.
4 De Metallicis, Nürnberg 1602.
5 Ephem. Nat. Curios. Cent, III, p. 18.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
