Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Linné som vetenskapsman och skriftställare under senare år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206
rustas då ut med skäror och allehanda andra machiner och
upphetsas med win och Aromata, då han rusar på fienden,
och wäjer då ingenting. — — Dess Snyte är synnerligit,
det kan han böja, hwartåt han will. Dermed drar han
maten eller fodret till munnen, med det dricker han ock,
ty hans hals är så kort, att han ej räçcker ned i jorden.
När han blir ond, stöter han med nosen, liksom wi med
händerna, och efter han kan draga in och ut Snytet som
han will, stöter han perfect omkring sig på alla sidor.
Därför war det ock de rommares Stratagem, att, när dekomma
åt, hugga Snablarne af fjendernas Elephanter.»
Många fåglar skildras ganska utförligt t. ex, Cuculus
(= göken), »som har sitt namn i allehanda språk af sången.
Han ser ut till kroppens storlek och färg som den lilla
sparfhöken, men näfwen (= näbbet) och föttren äro olika
enligt Systemet. Det är en gammal sägen, som hwar
bondekäring wet, att giöken matas af en liten fogel, men
de lägga ock det till, att Giöken, då han slutar att gala,
förbyter sig till en hök, och uppäter den lilla fogelen, som
tilförene skaffat honom föda. Hwadan man fått det
ordspråket om en otacksam menniska: Du otacksamme Giök.
— — När han om wåren begynner gala, är tid att begynna
plöja åkren ».
På tal om svenska fågelarter berättas seder och bruk
bland allmogen t. ex. »Inbyggarena räkna det för godt märke,
att denna fogel (storken) håller sig vid husen, och därföre
att ännu mera bequäma honom att logera hos sig, hugga
de ofta toppen af ett högt trä wed gården och lägga ett gl.
(gammalt) wangshiul deruppe, att han därpå må bygga sitt
bo». I en del djurbeskrivningar framskymta hågkomster
från Linnés resor, t. ex. i skildringen av »Ripa eller Snöripa»:
»De hålla sig mäst i lappska fiällen. — Emedan de mest
lefwa af knopparna af Betula nana, som i så stor myckenhet
wäxer i fiällen, så hålla och desse snöripor sig där i sådan
myckenhet. När man går i skogen, där de äro, squalra de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
