- Project Runeberg -  Literärt album innehållande vitterhetsstycken och poemer / Årgång 2 /
146

(1877-1882) [MARC] With: Gustaf Meyer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

r

■\

blandade ett rassel af löfven deri. Ja, ja, sade löfven, de
store från fordom hafva kommit och gått, men bland nu
lefvande finnes ej hans like, ej heller hennes!

Brådare än förr nalkades nu en nyfiken fläkt; han
trefvade ett ögonblick i den gamla lagerns krona, såsom
ett barn i sin morfars grå hår, men flinkt hade han hunnit
afbryta det yngsta toppskottet och kastade grenen på lek
mellan de två gestalternas fötter. Mannen bugade sig till
jorden, upptog lagerqvisten, räckte honom åt sin
följeslaga-rinna och sade med ett uttryck, som det var skada att ingen
såg: en stjerna har kastat lagern för edra fötter.

— Ja, svarade hon med samma obeskrifliga uttryck,
i det att hon återgaf sin följeslagare lagern, — de
odödlige hafva unnat mig äran att räcka honom åt er.

Han mottog gengåfvan; man förstod, att han ej kunde
afslå en gåfva från denna hand. Några ögonblick höll han
tvekande qvisten i månskenet, likasom för att än engång
låta den i hennes åsyn fuktas af himmelens dagg; derpå
försvann stjernornas gåfva under hans vida mantel.

Fläkten förgick, trädgårdens sorl blef stumt, en tystnad
inträdde, nästan så djup, som två hjertans gemensamma, i
själens innersta dolda bön. Derpå sade mannen, fast och
lugn, men alltid i den vördnadsfullaste ton, likasom
afslu-tande qvällens samtal.

— Jag beder er, var min rådgifvarinna. Edra råd
skola vara mig heliga. Jag går med osäkra steg att söka
sanningen. Skingra mina tvifvel, öfvertyga mig under min
tvekan, säg mig huru jag bör göra, ni som så väl förstått
att leda mig på en jemn stig mot himmelen.

— Huru? frågade hans följeslagarinna. Ni begär råd af
mig, ni som så många andra rådfråga! Uti detta sköna och
rika Italien, som Gud har värdigats göra till en medelpunkt



J

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:32:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/litalbum/2/0166.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free