Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CERVANTES’ DON QUIJOTE.
bar för lifstiden. Denna ärofulla dag kunde
Cervantes aldrig förgäta, och ännu i sin sena
ålderdom talade han därom med en rättmätig
stolthet. Så yttrar han till exempel i
företalet till andra delen af Don Quijote i sin
harm öfver tilltaget af den anonyme
författaren till den falska fortsättningen af Don
Quijote med rättmätig stolthet och förtrytelse:
»Hvad jag icke kunnat undgå att känna, är
att han kallar mig för gammal och lemlästad,
likasom om det hade stått i min förmåga att
hejda tidens lopp, så att den icke gått förbi
mig, eller som om jag ådragit mig min
ofärdighet på någon krog och icke vid det
ärofullaste tillfälle, som förflutna och närvarande
tider sett, eller kommande tider skola få se.
Om mina sår icke lysa i deras ögon, som se
dem, så väcka de aktning åtminstone hos dem,
som veta, hvar jag fått dem, ty det anstår en
soldat bättre att stupa i striden, än att rädda
sin frihet genom flykten, och är jag så fast
öfvertygad därom, att om man kunde göra
det omöjliga möjligt och jag kunde få välja,
skulle jag hällre ha velat vara med i detta
märkvärdiga slag, än att nu vara frisk och
färdig utan att ha varit med. De ärr, som
en soldat bär i ansigtet eller på bröstet, ära
stjärnor, som visa de andra vägen till ärans
himmel och väcka begär efter välförtjänt be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
