Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CERVANTES’ DON QUIJOTE. 119
emedan alla sparka bort den. Det oroar mig
ej att höra, att jag vankar som ett spöke vare
sig i afgrundens mörker eller jordens dagsljus,
emedan jag icke är den, hvarom denna
historia handlar. Om den vore god, pålitlig och
sannfärdig, skulle den lefva genom århundraden,
men om den är usel, så kommer dess väg
\från vaggan till grafven inte att bli
synnerligen lång.»
Om också bitterheten förestafvade
Cervantes dessa ord, så har dock hans spådom
sjagit in. Avellanedas Don Quijote glömdes
snart i hela Europa med undantag af
Frankrike, och glömskan var icke minst i Spanien.
I detta land, där under de närmaste årtiondena
af detta århundrade Cervantes-forskningen tagit
en ny fart, har dock betydelsen af Don
Quijote, som naturligt är, hufvudsakligast
uppfattats såsom liggande i dess satir på den spanska
nationalkaraktären. För tolf år sedan yttrade
härom en framstående, ännu lefvande spansk
literatör följande anmärkningsvärda ord:
»Det vandrande riddareskapet föll i alla
länder, men hos oss fortsatte det sin bana med
upprätt hufvud, ty det tycktes icke ändå ha
blifvit upplöst och aflägsnadt ur det innersta
af vår organism. Om hidalgon också lagt ifrån
sig den rostiga lansen i ett hörn på den mörka
vinden, om det icke längre fins någon, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
