Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126 CERVANTES’ DON QUIJOTE.
farenhetens rön, samlade i ordspråk. Den förre
färdades stolt på sin fullblodsgångare, den
senare sörjde likt Sancho för sin herres
lekamliga behof och dref fram sin åsna steg för
steg, själf tåligt vandrande bredvid till fots.
Båda behöfde hvarandra, fullständigade
hvarandra, allt under det att den förre ej kunde
dölja sitt förakt för den senares inskränkta
åsigter, den senare sin illpariga förvåning
öfver den förres ideala drömvärld. Cervantes
ser både det berättigade och det haltlösa i
bådas sträfvanden och ser i sitt
framtidsperspektiv den hela människa, hvars rättigheter
först skulle erkännas genom den franska
revolutionen.
Cervantes, protestanten mot medeltidens
gengångarelif i riddareväsendet på hans tid,
hade nog själf icke den ringaste aning om
följderna af de idéer, hvilkas omedvetne
bärare han blef. Han skulle då sannolikt
ryggat tillbaka för dem, ty de buro i sitt sköte
hans fosterlands undergång — eller
pånyttfödelse. En annan den nya tidens siare, lord
Byron, yttrar därför om honom träffande i
sin Don Juan:
"Afhjälpa ville jag allt ondt, som finnes,
Och hällre hindra än bestraffa brott,
Om ej uti Cervantes’ alltför trogna
Roman vi sett, hvad frukter däraf mogna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
