Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CERVANTES’ DON QUIJOTE. 127
Det är den sorgligaste saga, detta,
Så mycket mera som vi le däråt;
Hidalgon vill kapson på ondskan sätta,
Men drar, fast han har rätt, det korta strå’t
Och blir förryckt, för det han vill det rätta;
Det är en syn, som bringa kan till gråt —
Och så moralen till, som skaldens heros
I detta verklighetens epos ger oss!
Att stäfja all slags orätt och försvara
Värnlösa jungfrur, att allena gå
Till strids mot våldets sammanslutna skara
Och som en sköld för land och rike stå;
De bästa uppsåt, skola de då vara
En svigt för dikten blott att lyftas på?
Skall i en Sokrates man bli benägen
Att se en Don Quijote i vishetsvägen?
Cervantes gjorde med ett skämt en ända
På Spaniens riddartid. Från denna dag
Ha sällan stora hjältar gjort sig kända
Bland detta folk, som stod som vår chorag,
Så länge äran höll dess senor spända.
Och därför har hans bok, hvars snilledrag
Beundras, köpt sin ära — kan man tycka —
Till bra nog högt pris: med sitt lands olycka."
(Trettonde sången, str. 8 —11. Strandbergs öfvers.)
Cervantes, den spanske katoliken,
tecknade med tårar i ögonen den medeltida
romantikens sorglustiga sidor och anslog ett
sympatiskt ackord på den lyra, som
strängades af vårt århundrades störste lyriske skald.
Denne skalds landsman och samtida, den mo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
