Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128 CERVANTES’ DON QUIJOTE.
derna tidens störste epiker, protestanten W.
Scott, har åter låtit oss få skåda medeltiden
i ett storartadt galleri af vexlande taflor. Detta
visar, att Cervantes och han, så skilda de än
äro till land och tid, båda som berättare dock
stå på samma grund och botten, äro samma
andas barn. De ha nämligen båda för
ögonen människan, hon må framträda under hvilka
yttre lefnadsvilkor som hälst, som en Ivanhoe
eller Don Quijote, som en Gurth eller Sancho
Panza. En stark kontrast mot dem båda finna
vi däremot i en fransk lärd i våra dagar, Léon
Gautier, ’ som i ett dyrbart praktverk, belönt
af franska akademien med »prix Gobert» på
10,000 fr., skildrat chevaleriet, sådant det
förekommer i de gamla franska epopéerna. Vi
skulle icke här ha omnämt honom, om han
ej tillegnat Cervantes’ minne sin bok i
ordalag, som äro allt för märkvärdiga att ej här
vidröras. Efter att i korthet och med
mycken värme ha tecknat Cervantes1 lif såsom en
äkta riddersmans, fortsätter han:
»Men" det var just denne samme
Cervantes, som åt chevaleriet gaf ett ödesdigert hugg,
efter hvilket det aldrig mer reste sig.»
»Det är han, som (vare sig medvetet eller
omedvetet) gjort chevaleriet här i världen
löjligt och som prisat de små prosans och
feghetens dygder, för hvilka hans tjocke Sancho
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
