Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tierna uf denna tafla belysas af
aftonsolens sista sken. ehuruväl i
dalsänkningen emellan de båda bergen, dem
vi bestigit, en lindrig skymning
redan hunnit, utbreda sig.
"Och nu", sade min följeslagare,
sedan vi tillbragt en stund uppe på
terrassen, "nu kunna vi gerna unna
oss några ögonblicks rast derinne i
gäststugan och taga notis 0111 hvad
huset förmår. Specielt hvad er
beträffar, bör ni icke lemna detta ställe
utan att formera, bekantskap med den
verkligen ädla drufva som vexer i
denna trakt; ni finner det bästa
tillfälle dertill här på Leopoldsberg, ty
så klent det också eljest är bestäldt
med skaffningen häruppe, så vet jag
dock af gammalt att källaren är väl
försedd och kan bjuda oss på ett. glas
gammalt godt vin, sådant man sällan
får det inne i staden "
Vi gingo in. Man förde oss i en
rymlig, men låg och dunkel sal.
Samma glada grupp af studenter, som vi
ett par timmar tidigare anträffat i
restaurationen uppe på Kahlenberg,
återfunno vi här i en särdeles lifvad
sinnesstämning, till hvilken ställets
beprisade vinkällare otvifvelaktigt
hade verksaml bidragit. Vårt inträde
blef dock för dem signalen till
uppbrott, och innankort befann jag mig
med min följeslagare allena i det
stora. ödsliga gästrummet.
Den stund vi här tillbragte vid en
flaska gammalt, och veritabelt
"Klo-sterueuburger", skall alltid förblifva
inpräglad i mitt minne. Den låga,
hvälfda salen, med sin ålderdomliga
inredning, sina gråa murar och
djupt-liggande små fönster, upplystes
endast svagt af de tvenne ljus som i
höga, gammalmodiga stakar brunno
framför oss på vårt bord; en djup
tystnad omgaf oss, och allt. detta
tycktes mig så väl harmoniera med
innehållet af den berättelse min
följeslagare innankort begynte, och
hvilken jag för fullständighetens skull här
vill bifoga.
Vi hade nemligen rätt snart, jag
mins icke mera huru, återkommit till
det ämne som nästan uteslutande
sysselsatt oss under vandringen uppför
Leopoldsberg, och på mina
förfrågningar rörande Nicolaus Lenaus
se-uasle lefnadsöden yttrade slutligen
min cicerone oeh sagesman:
"Det var år 1844 den djupa
melankoli, som utgjorde ett så
egendomligt drag i Lenaus hela väsende,
öfvergick till fullkomlig
sinnesrubbning. Orsakerna härtill utgöra ännu
i dag äfven för lians närmaste
vänner en gåta. Alltnog, han bragtes
innankort till en anstalt för
sinnessjuka i Winnetka!, och slutligen till
en dylik inrättning i Döbling, den
by, genom hvilken vi i ciag för några
timmar sedan passerade. Här blef
jag i tillfälle att ännu ett par gånger
återse honom, innan hans lidauden
slutades.
"Jag hade vid denna tid lemnat
silfverkafét och etablerat mig i cd
egen, ny lokal i en af förstäderna.
En dag fick jag se ett ståtligt åkdon,
med kusk och lakej i livré, stanna
utanför mitt lilla kafé. En välbekant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
