Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
37
person steg ur och inträdde till mig
_ det var ingen annan än Anasta-
sius Grün, eller grefve Auersperg,
som jag redan under lång tid icke
mer sett en skymt af. Med vanlig
vänlighet kom han mig till möte:
"gamle George", sade han, "jag
ämnar mig i dag ut till Döbling för att
en gång se hur det står till med vår
vän Lenau. Följ med, det skall
fägna honom att återse två gamla
bekanta från silfverkafét." — Jag lät
icke säga mig detta två gånger; om
några ögonblick sutto vi, grefven och
kafévärden, i vagnen och rullade af
till Döbling.
"Vi funno Lenau vida mindre
förändrad än vi någonsin kunnat vänta.
Det långa lidandet hade visserligen
plöjt djupa fåror i lians drag, men
hans sinnesförfattning var så redig
och lugn, att jag för min del började
hoppas på den lyckligaste vändning
i hans tillstånd. Han uttryckte en
innerlig fägnad att återse oss, och
öppnade härefter ett resonnement, i
hvilket stundtals den fordne Lenau
fullkomligt igenkändes.
"Sedan vi en god stund sprakat,
om både gamla och tör Lenau nya
förhållanden, varseblef Grün
händelsevis en violin som låg på ett bord
i ett hörn af rummet. "Spela för
oss någonting, Lenau", sade han, "det
är längesedan vi hört någou ton af
din stråke!"
Jag bör nämna i förbigående att
Lenau var ovanligt musikalisk och
verkligen en mästare på sin violin;
huru många gånger hade ban icke
under fordna dagar genom sin musik
spridt glädje i vännernas krets!
"Lenau grep violinen och begynte
spela. Det var intet bestämdt
musikstycke, men icke heller någonting
osammanhängande; det var en fri,
obunden improvisation för
ögonblicket, än djupt klagande, än trotsig
och djerf, ett troget uttryck af hans
egen poetiska natur. Vi lyssnade med
spändt intresse; icke en skymt af
o-reda röjde sig i dessa fantasier, han
hade aldrig inlagt mera. själ och mera
uppfinning i sitt spel. Då han
gjorde min af att sluta, sade Grün: "låt
oss ännu få höra någon Czardas; du
spelar dem bättre än någon annan!"
-— Lenau log ett besynnerligt löje
och började då med en af dessa
ungerska nationaldanser, så
karakteristiska genom sin häftiga, sprittande
rytm och sina vilda öfvergångar från
den innerligaste melankoli till utbrott
af en hejdlös glädje. Men han hade
icke länge hållit på härmed, förrän
vi sågo honom röra sig oroligt af
och an på golfvet; han började med
häftighet stampa takten till spelet och
påskyndade den alltmer; hans dunkla
ögon blixtrade och vi sågo hans
anletsdrag småningom förvridas.
Stråken flög under krampaktiga
ryckningar öfver strängarne; det var icke
mer någon musik, det var ett
förfärande missljud, ett gnisslande
virrvarr. Han kastade slutligen
instrumentet ifrån sig, och framstammande
några obegripliga ord skred han
under vilda åtbörder emot oss. Lenaus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
