Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38
onda stund var kommen, ban var i
fullt raseri.
"I ögonblicket kastade jag mig
öfver ringklockan och om några
sekunder instörtade tvenne handfaste
väktare. — "För Göds skull, mine
herrar, aflägsnen er!" utbrast den ene
af dem. "Han bör i sådana
ögonblick icke se någon menniska!" —
Bestörte drogo vi oss tillbaka,
lemnande vår olycklige vän i de tvenne
männernes våld.
"Sådant var resultatet, af vårt besök
hos Lenau. Vi förnyade det om
någon tid ännu en gång; Anastasius
Grün afhemtade mig på samma sätt
som första gången och vi reste åter
ut till Döbling. Nära ett år var
förflutet, och Lenau hade under denna
tid mycket förändrats. Han
igenkände oss visserligen ännu, men det
var som om vi hade varit personer,
dem ban för mycket längesedan,
kanske någon enda gång flyktigt råkat.
Hans själs spänstighet var förbi; allt
hopp om hans vederfående var
längesedan ute. Vårt besök i Döbling
blef kort; jag såg honom sedan dess
icke mer.
"När ändtligen hans långvariga
lidanden år 1850 fingo ett slut och
hans jordiska qvarlefvor bragtes till
clen sista hvilostaden, i Weidling,
hade också jag, bland så många
andra, begifvit mig ut till den lilla,
undangömda kyrkogården. Talrika
vänner voro församlade kring Lenaus
graf; den litterära kretsen från
"silf-verkafét", skingrad redan under mån-
ga år, hade här ännu en gång funnit
en föreningspunkt. Blommor
ströddes öfver grafven, och månget ord
af djup rörelse egnades den
bortgångnes minne. Lifligt erinrar jag
mig hvad bland annat yttrades af
lians landsman, den ungerske
diktaren Ludvig Foglår. Han sade: "Vi
hafva jordat stoftet af Niembsch von
Strehlenau; han är icke mer, och
med honom har utslocknat en ädel
ätt. Men Nicolaus Lenau, skalden,
frihetsvännen, är icke död, och med
hans namn skola hans verk lefva
för alla tider i nationens tacksamma
minne!"
Detta var slutet af min
följeslagares berättelse. Vi tömde vårt sista
glas och trädde omsider ut ur den
ålderdomliga gäststugan. Aftonen var
betydligt framskriden, mörkret hade
inbrutit och himlen hvälfde sig öfver
oss stjernklar. Ännu en gång
uppsökte vi den förutbeskrifna terrassen,
från hvars kant vi nu, bortom den
mörka förgrund som låg oss närmast,
sågo staden Wien utbreda sig som
ett aflägset haf af oräkneliga små
ljus. — Vi letade oss härefter i
mörkret fram utmed den branta
gångstig, som leder ner för denna sida
af berget; vi uppnådde slutligen
flodstranden och dess beqväma chaussée,
der vi snart upptogos af en inåt
staden rullande omnibus.
K. C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
