Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24
sent på qvällen uppnådde vår boning,
fann jag den tom. Hon var borta.
Natten förled, morgonen inbröt; hon
återkom icke. Alla mina
efterforskningar, i grannskapet, öfverallt i byn,
på vägar och stigar, i hela den
kringliggande nejden voro fruktlösa.
Utmattad af ansträngningar och
sinnesrörelse nedsjönk jag slutligen på min
bädd och föll i en djup dvala: men
efterspaningarne fortsattes oafbrutet
af grannarne.
I bvn började man snart att hviska
ett och annat. De goda, beskedliga
menniskorna kommo till mig på
besök ; de "beklagade" mig på det
högsta. De sade mig att "hon var ung
och obetänksam — och hvad som
passerat gjorde dem verkligen ondt."
Men nej, hon kunde icke hafva
någon skuld, hon som var så hängifven
och så god 1 Jag tackar himlen, att
jag icke ett ögonblick tviflade på
henne, och jag beder att dem måtte
förlåtas det onda de, om också blott
i sina tankar, tillfogade henne. På
eftermiddagen blef jag uppväckt af
ett bud ifrån byn; det var en liten
gosse som blifvit skickad efter mig
af sin gamla moder; hans lilla
syster var nära döden. De bodde i en
låg koja tätt invid hafsstranden, nära
två mil från vår by. Han sade mig
att de länge hade väntat på min
hustru ; hon hade nemligen lofvat
besöka dem redan för två dagar
tillbaka. Jag behöfde ingen vidare
uppmaning, utan steg till häst oeh begaf
mig på väg. Luath, som under dessa
tvenne dagar varit synbart sorgsen,
sprang nu rask och liflig framför mig.
Jag hade ridit ungelär hallannan mil,
då jag hörde honom uppgifva ett
sorgligt tjut och såg det trogna djuret
som en pil störta sig fram mot foten
af det höga berget som vi nu närmade
oss. Jag såg upp och väntade
nästan med visshet att få skåda —
henne, på loppen af berget. Men der
sågs ingenting, utom några
qvarlefvor af de ledstänger, som af stormen
nyss förut blifvit afbrutna. Hon var
icke der. Och det trogna djuret
uppgaf åter ett långt sorgligt tjut, likt
klagoropen af en menniska som dör
under plågor. Jag närmade mig till
branten, långsamt, tvekande, nästan
som i en dröm; och jag såg
slutligen med förfäran en menniskogestalt,
som låg på den steniga marken nere
vid klippans fot, och nära derintill
lågo utströdda en mängd fösa
effekter samt en korg, som jag
igenkände mer än väl. O tvilvel och
ångest! Jag rusade ner för berget —
jag upplyftade den nedfallna i mina
armar. En enda blick — och jag
minnes ingenting annat mer, än att
jag kände som ett hvasst stygn i mitt
hjerta och föll till jorden, medan
Luaths döfva ihåliga tjut för tredje
gången nådde mitt öra.
Det första jag dunkelt erinrar mig
sedan denna tilldragelse är att
jag-låg till sängs, och förfärande
gestalter omgåfvo mitt läger och hånade
och begabbade mig; men jag minnes
äfven att jag såg henne träda fram
till bäddeu och vårda mig med hela
sin ömhet, och vid hennes anblick såg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
