Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
25
jag de skrämmande gestalterna fly.
Man sade mig, då jag vaknade, att
jag varit sjuk i trenne veckor och
yrat, och man berättade mig äfven,
att hennes begrafning hade försiggått
dagen efter det jag funnit henne. Jag
sade dem då att detta icke var sannt,
ty jag hade ju sett henne så mången
gång vid min sjukbädd, men man
svarade mig ständigt, att jag endast
yrat. Långsamt, återställdes min
helsa, mitt lefnadsmod aldrig — ehuru
himlen vet att jag icke hängifvit mig
åt grämelse eller förtviflan. Först då
jag tillfrisknat erfor jag att jag
befann mig på byns herresäte, icke mer
i min egen lilla prestgård. Man sade
mig äfven att Frank, min broder, var
död, men jag var så döfvad af min
sorg, att mitt hjerta endast för
ögonblicket slog hastigare vid denna
underrättelse, och de tårar jag fällde
vid minnet af’ min broder, hade
stigit i mina ögon för hennes skull, Jag
förordnade att min lilla prestgård
skulle tillstängas och att ingenting
deri finge röras. Så snart man
ansåg mig hufva vunnit nog styrka,
berättade man mig att det förmodades
att min hustru under min frånvaro
begifvit sig ut för att besöka den
sjuka lilla flickan, till hvilken hon
lofvat komma — hon plägade alllid
punktligt uppfylla sina löften. Man
antog att hon under vandringen
uppför berget i skymningen blifvit
vilseledd genom frånvaron af de hvita
ledstängerna, hvilka eljest redan på
afstånd tillkännagåfvo vågens krökning,
samt att. hon dervid handlöst störtat
ned, utför den djupa branten. Ack,
hon som varit vaktad och vårdad
med så mycken ömhet skulle nu
under en hel natt och en dag bli
qvar-liggande på dessa kalla, hårda
stenar, under det regnet slog emot detta
hennes fina ansigte, som jag icke
hade velat tillåta ens "vårens vindar att
alltför omildt vidröra."
Jag blef slutligen fullkomligt frisk
och vidtog åter mina åligganden. Men
jag kunde aldrig uthärda åsyrnen af
dessa menniskor, som bodde i den
nämnda kojan vid stranden, ehuru jag
väl visste att jag dermed begick en
synd i mitt hjerta. Jag tog derföre
deras barn (t.y hon hade tillfrisknat
och vexte upp till en bra flicka) till
mig i mitt hus såsom tjenarinna, för
att hennes åsyn skulle bli mig en
anledning till daglig penitens. Men
e-huru hennes gång är lätt och hennes
röst är behaglig och glad, kan jag
ännu i dag icke höra hennes steg
eller se henne utan att erfara en
pinsam känsla, omöjlig att öfvervinna.
Huru mycket kan ej hända inom
tre veckor! Stackars Frank, hans
öde var sorgligt. Han var en bra
gosse, två år åldre än jag; vår
upp-fostr an hade vi nästan uteslutande
åtnjutit i hemmet, af vår fader sjelf.
Frank var en munter och glad natur,
och hade för afsigt att ingå vid
armén. Vi voro hvarandra mycket
tillgifne, vi vexte upp tillsammans och
lekte tillsammans och metade
tillsammans — läste samma böcker och hade
gemensamma jagtfärder och öfningar;
vi biträdde också hvarandra ömsesi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
