Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
49
som, ifall han blifvit född till
riddare, otvifvelaktigt kunnat göra
honom till en af de mest bragdlystne
eller, ifall han åter fått uppvexa hos
sin moder bland sina likar bönderne,
till en af klubbekrigets käckaste
bon-deanforare. Denna kraft hålles väl
länge förqväfd genom den uppfostran,
som Clas Fleming gifvit honom, och
som vänder alla hans ansträngningar
åt bokliga studier, medan hans håg
leker åt ett. långt verksammare lif.
"Man qväfde
Min kraft bland böcker, gjorde svag min
arm,
Höll svärd på afstånd, nyttjade min liand
Till darrsjuk slaf i dunlätt fjäders tjenst."
Men redan tidigare visar sig den
inom honom slumrande energin i hans
ärelystna drömmar och i det
tryckande missnöje han känner öfver sin
närvarande tvungna overksamhet. Han
dröjer dock qvar hos Flemingarne,
r’f:ingslad der af tacksamhetens skuld’1
och af ett annat ännu mäktigare
motiv, kärleken till Slålarms dotter
Sigrid, hvars lärare ban engång varit.
Men denna tacksamhet har för
honom endast någonting bittert, ty hans
stolla själ såras ständigt af hvnrie
den ringaste förödmjukelse från de
öfvermodige adelsjunkrarnes sida, med
hvilka han i känslan af sin
öfverlägsna bildning anser sig jemngod.
Äfven de se i honom endast den
o-betydlige tjenaren; ja, till och med
Sigrid, som dock lärt sig helt
annorlunda uppskatta hans värde och som
i hemlighet älskar honom, är nog
fången i tidens fördomar att möte
hans öppna bekännelse om sin kärlek
med ett förolämpande förakt. Då
slocknar den sista gnistan af hopp i
hans redan förut så öde själ och
lemnar rum för en stum förtviflan, hvars
tomhet ännu mer fördystras genom
känslan af att han står helt ensam
och utan något mål i lifvet.
I denna sinnesstämning nalkas till
honom hans moder, den
österbottniska qvinnan, som andas idel hat emot
sin fordna lycka» förstörare och
folkets förtryckare Clas Fleming och
mot hela hans ätt. Hon lofvar föra
Daniel Hjort till hans "moders famn
och hans faders graf", men vill
dessförinnan först veta, om han eger mod
nog att öfvergifva allt hvad han
engång älskat och vördat i lifvet.
Daniel Hjorts svar:
"Du frågar mig om mod. Ej mod behöfs,
Der ingen strid i fråga komma kan.
Du ser framför dig här ett hjerta blott,
Som ingen ömhet, ingen vänskap känt,
Som törstat, törstat hela lifvet efter
En droppe kärlek och den aldrig nått.
Som likt en fogelunge, ensam lemnad
Uppå en öde klippa uti hafvet,
I gränslös, evig ensamhet förtvinar",
målar alldeles förträffligt arten af hans
tacksamhet mot Fleming och den
tomma ödsligheten i hans själ. Nu
börjar modren sin hemska berättelse,
afbruten af vansinnets ännu hemskare
hågkomster, och denna berättelse är
just egnad att anslå alla de högsta
och vekaste strängarne i Daniel Hjorts
själ. Det hat, som modren predikar
emot Flemingarne, blir honom en
helig pligt, och sammansmälter med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
