Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
107
ne lian derstädes in nuce förefunnit.
Det grekiska stycket försiggår i
lägret utanför Troja. Achilles är
fallen; tvist har uppstått mellan
kungarne om besittningen af hans
kostbara vapenskrnd. Ajas, näst honom
Grekernes ypperste hjelte, har ansett
sig framför andra förtjent deraf; af
Me-nelaos och Agamemnon,
härskarornas ledare, har den tilldömts
Odysseus, gudinnan Athenes förslagne
gunstling. Djupt kränkt af denna
o-rättvisa, och af oblida gudamakter
slagen med en ögonblicklig
sinnesförvirring som ådragit honom hela
härens hån och spe, besluter Ajas
efter återvunnen besinning att gifva
sig sjelf döden. "Ty endast ädelt
lif eller ädel undergång höfves den
högsinnade." Det enda som ännu
fängslar honom vid lifvet är hans
hängifna maka Tekmessa och den
späde sonen Eurysakes. Med
rörande böner söker den förstnämnda
beveka honom att afstå från sitt dystra
beslut; i hans gamle faders,
Tela-mons, namn, i sin sons, i sitt eget
besvär hon honom att skona sitt lif
och icke qvarlemna henne och
Eurysakes på fremmande strand utan värn
och skydd. "Ty doge du och ginge
ifrån mig, skall af Argiver röfvad
bort med våld jag nödgas lida nöd
och träldom, och med mig din son."
Men Ajas står fast vid sin föresats,
som vid hennes böner framstår
endast svårare, smärtsammare, ännu
mera rörande. Han vill dock engång
ännu se sin son; den lille Eurysakes
frainledes och upplyftas i sin faders
famn och denne säger.: "må du i tid
dig vänja vid din faders kärfva
kri-garsätt; blif lyckligare du än han,
men honom lik i annat allt! Då
skaf! af dig ej bli en ringa man;
men visa må du dina fiender engång
hvad stam dig burit." Han anförtror
härefter barnet i sin broder Teukros’
och sine salaniinske krigares beskydd;
hans beslutsamma lugn aflägsnar för
ögonblicket Tekmessas farhågor;
slutligen, skild från sin omgifning,
uppsöker han en ödslig nejd vid hafvet
och kastar sig här på sitt svärd.
Sörjande samla sig kring hjeltens lik
hans trogna krigarskara, hans djupt
betryckta maka samt Teukros, som
genast förordnar att vård må tagas
om den lille Eurysakes, på det ban
ej "likt lejonungen, då hans moder
vandrat ut ur kulan, måtte ryckas
bort af oväns hand." Också det
kringstående folket, kören i stycket,
uttalar farhågor med afseende å de
värnlöst qvarlemnades framtid och
Airi-dernes svekfulla planer. Man
bereder sig emellertid att jorda den
fallne, men härunder uppträder Menelaos
och efter honom Agamemnon,
hvardera med strängt förbud att skänka
hjelten denna sista hedersbevisning.
Slutligen infinner sig äfven Odysseus,
Ajas’ hätskaste ovän; rörd af det
sorgliga öde hvaraf hjelten drabbats,
fordrar han af Agamemnon att den
bortgångnes stoft måtte få jordas med
all heder. Han lyckas omsider, väl
icke att ur Atridens hårda sinne
utplåna det djupa hatet, men dock att
förmå honom till eftergift; och under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
