Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
111
råren". Fåfängt liar Leontes
bestormat sin fader med böner om
skon-samliet mot den återkomne
herrskaren. Blind för den förtäckta varning
orakelsvaret i sjelfva verket innebär,
och glömmande eller föga aktande
Leontes’ tidigare försäkran att han, i
händelse af strid mot Ajas’ son, såge
sig nödsakad att draga svärdet mot
sin fader, träder Leiokritos trotsig
den storm till möte, hvilken lian sjelf
mot sig framkallat och som nu
inbryter från alla håll. Att Leontes i
denna strid skall falla för sin faders
svärd, är den nödvändiga upplösning,
hvartill dramat syftar; det redan
försiggångna och, såsom oss synes, icke
nog klart motiverade vapenbytet
mellan konungasönerne bereder
möjligheten härför. Men med en vis
omtanke har skalden, om vi rätt fatta
hans mening, sökt på förhand
förmildra intrycket af det blodiga dåd som
måste ske, och omöjliggjort all
egentlig kamp mellan far och son genom
att dessförinnan låta Leontes såras
dödligt af Rhaistes" förrädiska hand.
Förfärlig men herrlig är den scen
(akt. 5 scen. 6), der slutligen den
gamle kungen vid sin ännu ej
igenkände sons lik jublar öfver sin
förmodade seger och tackar gudarne för
deras nåd och hägn, och förkunnar
försoning och frid öfver sitt land och
"nåd och kärlek åt enhvar" — tills
slutligen Tekmessa blottar den
fallnes anlete och konungen, förkrossad
vid anblicken deraf, inser vidden af
sin skuld och ödmjukt böjer sig
under gudarnes straffdom. Kunglig och
stor är Leiokritos i detta ögonblick,
och så är han äfven då han slutligen
afvärjer Eurysakes hämnande arm och
sjelf offrar sig åt döden, vikande blott
för högre makters bud. Ett
försonande ljus faller, genom detta
värdiga slut, öfver Leiokritos dystra
lierr-skargestalt och skänker en högre
förklaring åt det djupa deltagande
densamma hela stycket igenom tager i
anspråk. Ty icke blott den
storartade energi, i vilja och handling,
hvarmed han framgår mot sitt föresatta
mål, ådrager hans person ett liögt
och spännande intresse; äfven
mildare drag närma honom esomoftast
till vårt deltagande. Hans rika
faderskärlek, som utgör en af källorna
till hans egen förblindelse; hans
ständiga åstundan att engång kunna låta
"sin mildhets solljus" flöda öfver land
och folk; slutligen hans insigt af
tomheten i detta "köldomhärjade,
fröjd-lösa, stela törnclif" som den blotta
makten skänker — alla dessa rent
menskliga sidor hos den hnrde
usur-patorn fängsla oss ovilkorligen vid
hans personlighet och påkalla vid hans
slutliga fall vår rörda sympati.
I fullkomlig kontrast mot
Leiokritos framstår Leontes’ ljusa
ynglingagestalt såsom representanten af det
sedligt rätta, uppfattadt från den mest
upphöjda, idealiska synpunkt. Det är
Dike, det rättas gudomlighet, han
egnar sin obegränsade dyrkan och hvars
rätter ban vill vårda; det är hennes
bud lian följer, då lian för sin fader
framhåller den omensklighet, det våld
denne låter sitt folk uppå Salamis rö-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
