Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
na. Och det är samma
entusiastiska öfverty gelse om det rätta som
bestämmer honom att, i strid emot
hjertats högljudda röst, uppträda såsom
Eurysakes’ räddare och försvarare i
den kamp, för hvilken han slutligen
faller såsom ett skuldlöst offer. Med
lätt förklarlig förkärlek har skalden
dröjt vid teckningen af Leontes’
karakter, utförligare än vid någon
annan — och hvem skulle icke känna
sig djupt anslagen af de poetiska
scener, under hvilka man ser den ädle
ynglingen småningom skrida sitt
tragiska öde till möte. Och dock, vi
måste tillstå det, kunna vi icke följa
Leontes’ person med ett lika spändt
och fullt intresse, som fallet är t. ex.
med Leiokritos. Den unge
konungens entusiasm för Dikes bud synes
oss lida af en viss monotoni i
motiveringen , hvarigenom han framstår
mer såsom en idealisk personifikation
af det rätta han förfäktar, än såsom
en egentligen dramatiskt handlande
karakter. Den position, den hållning
Leontes under styckets fortgång
intager, är redan under dess förra hälft
tydligt bestämd. Redan i andra
akten betecknas hans förhållande till sin
fader, och i den tredje lägger han i
dagen huru han uppfattat sin
ställning för den händelse att den
rättmätige herrskaren engång
återkomme. Ur denna hans uppfattning
framgå alla hans följande handlingar
såsom enkla konseqvenser, såsom
blotta tillämpningar af ett förut fattadt
beslut. Att den upphöjda resignation
han tillkämpat sig, icke vunnits ulan
112
djupa och smärtsamma inre strider,
det låter oss skalden mer än en gång
tydligt skåda. Men dessa strider
hafva redan försiggått inom Leontes’
e-get bröst; vi kunna icke mer bli
vittnen dertill. Med ett ord: hans
ka-rakter utvecklar sig icke, inför
åskådarens ögon, i och genom handling;
vi skönja endast resultaterna af
denna utveckling, och det är detta, så
våga vi tro, som beröfvar Leontes1
sköna gestalt en nödig grad af
dramatiskt lif.
Det är också derföre det
förefaller välkommet, då händelsernas gång
stundom medför en, om ock
förbigående, vexling i Leontes’ gifna
position. Så t. ex. då hans fader
öfvertygar honom om att Eurysakes är död
(akt. 3 scen 2) och Leontes nu
hoppfullt skådar mot en framtid af lugn
och lycka; så äfven då han näpser
fiskargossen Hyllos för hans djerfva
tal om hur hatad konungen vore och
huru folket önskade sig Leontes till
kung.
Den tredje af kungarne på Salamis,
Eurysakes, är mästerligt tecknad i
enlighet med hvad hans härkomst och
tidigare öden gifva anledning till och,
såsom vi redan anmärkt, med
verklig pietet mot den dikt af Sofokles
som hvälfver sig kring hans
barndomsdagar. Hans brusande öfvermod,
hans otålighet att bli hyllad såsom
herrskare på sin ö, och öfverhufvud
det brusqu’a i hans uppträdande kan
icke förvåna, utan endast
tillfredsställa den som vet honom vara en
yngling, i nio års tid afstängd på en o-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
