Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
113
bebodd ö, der kamp mot vågor och
vilddjur varit hans enda ’Vapenöfning
och tidsfördrif". Men äfven ädlare
egenskaper, värdiga en ättling
afTe-lamoniern Ajas, röja sig hos den
unge konungasonen; särskildt är det
innerliga förhållandet till hans moder
Tekmessa i flera framstående drag
tecknadt med finhet och värma.
Tekmessa ingriper visserligen icke
på något verksamt sätt i styckets
handling; dock är hennes person, på
den plats hon fått, i många
afseenden oumbärlig, och främst för den
skeppsbrutne konungasonens
igenkännande. Vi behöfva icke tillägga, att
man i henne öfverallt återfinner den
milda och högsinla maka, som
Sofokles ställt vid hjelten Ajas’ sida.
Med gifmild hand har Runeberg kring
henne grupperat flera af styckets
herrligaste scener. Redan ofvanföre är
erinradt om det gripande ögonblick
då Leiokritos segerglad vid sin sons
lik bjuder Tekmessa försoning och
tröst i hennes förmenta sorg. Må här
ännu framhållas tredje aktens femte
scen, der hon omsider sluter sin
länge saknade son till sitt bröst —
"O famn, o Ajas, Ajas! Flydda glada
dar
På Xanthos’ stränder! Gosse, tryck mig
hårdare
Emot din hårda barm ännu! Så var jag
van
Att famnas af din fader förr, när
segersäll
Han kom från sina strider. O hur mjukt
det käns
Ett pansar, när derinom göms ett älskadt
bröst."
En recensent*) har antydt att den
försonlighet, som öfverhufvud
utmärker Tekmessa, skulle röja sinnelaget
af "en kristen qvinna’" mer än af en
bland antikens. Detta omdöme, som
utan tvifvel närmast syftar på
styckets slutscen, synes oss skeft.
Redan af den framställning vi ofvan
försökt lemna af innehållet i Sofokles’’
Ajas, framlyser klart att försonlighet
mot en fallen fiende ingalunda var
någonting för den grekiska
fornverl-den fremmande. Många andra
exempel kunde bestyrka detta. Äfven bos
Homeros bevekes Achilles af den
gamle Priamos’’ tårar att utlemna Hektors
döda kropp, hvilken han låtit
utkasta för hundar och foglar. — Deremot
ville vi anse att det ädelmod och den
milda rörelse Tekmessas förböner, i
samma scen, framkalla hos
Eurysa-kes, af honom i diktens slutord
betecknas på ett sätt, som icke
öfverensstämmer med den antika diktens
anda, utan fastmer är en reflex af en
modern uppfattning. Det är, säger
han, "ett sonligt hjertas kärlek och
en moders bön", som förmå honom
att kungligt bedra sin fallne fiendes
stoft. Det antika dramat härleder
dock icke individens handling ur
hjertats subjektiva rörelse, utan anlitar
allmänt sedliga motiver derför.
Odysseus, i Sofokles"’ nämnda sorgespel,
säger vid anblicken af Ajas’lik : "han
var min ovän förr, men dock en ädel
man!" — och då Agamemnon
frågar om ban verkligen vill att hans
*) 1 Helsingfors Tidningar för detta år.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
