Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
169
"Pletikossa Paul, o röfvarhöfding!
Intet af allt detta nu jag sörjer.
Ty du är mig visst en ståtlig brudgum,
Präktige ju synas dine Svater,
Skön din systerson, den unge Militsch,
Och till brudsven framför andra egnad.
Men jag sörjer främst i dag deröfver
Att jag inga skänker liar af siden
Till fördelning mellan dine Svater;
Qvar vid vägen ligger allting kringströdt." —
Pletikossa anar intet oråd
Och han kallar på den unge Militsch:
"Hör mig du min gosse, unge Militsch!
Tag din unga anförvandt vid handen
Och ledsaga henne ner till vägen,
Till den plats der hennes Svater fallit;
Hennes skänker skolen der j finna:
Hemten dem hitupp på berget alla!"
När då Militsch dessa ord förnummit,
Fattar han sin anförvandt vid handen
Och ledsagar henne ner till vägen.
Men, hvad gör väl nu den unga bruden?
När hon funnit sina bröllopsskänker.
Tigande från lik till lik hon vandrar
Och hvar bröllopsgäst en skänk hon gifver.
Hvarje Svat hon sakta öfvertäcker,
Höljer liket med en sidenskjorta,
Lindar kring dess hufvud dyrbart guldtyg.
Men när slutligen hon ser sin brudsven,
Säger djupt betryckt den unga bruden:
"O min gyllne ring, du sköne brudsven!
Ännu nyss du glänste på mitt finger,
Ännu nyss, och ren har du försvunnit!
Säg, hur liar jag kunnat dig förtörna,
Då du ej mig leder mer vid handen
Att betjena våra bröllopsgäster?" —
Men hans döda hufvud kan ej svara
Och den sköna flickan gråter bittert,
Höljer honom med en silfverskjorta
Och hans hufvud i en duk af guldtyg,
Och från lik till lik hon äter skrider.
När hon då sitt bröllopsvittne skådar.
Kysser hon hans hand och mantelfållar
Och hon talar djupt betryckt, och säger:
"O min dyre Kum, min sol du varit!
Herrligt öfver mig du städse skinat;
Nu har du försvunnit bortom berget!
Säg, hur har jag kunnat dig förtörna,
Att ej kransar mer du liar och ringar
För din egen anförvandts förmälning?" —
Men hans döda hufvud kan ej tala,
Och den unga bruden gråter
bittert,-Höljer liket i en silfverskjorta
Och dess hufvud i en duk af guldtyg.
Och hon skrider vidare bland liken
Tills hon slutligt varseblir sin brudgum.
Öfverhöljd af blod hon fann den fallne,
Och utur sitt blod hon reser honom,
Torkar med en sidenduk hans anlet,
Kysser sedan ömt sin älsklings panna
Och med smärta slutligen hon säger:
"O min herrskare, min dyre älskling!
Säg, hur har jag kunnat dig förtörna?
Hvarför sen j mig ej, svarta ögon?
Hvarför famnen j mig ej, j armar,
Kyssen j mig ej, j ljufva läppar?
O min älskling, hvi är du förtörnad P’
Men den dödes hufvud svarar icke,
Och den unga bruden klagar högljudt,
Höljer liket i en gyllne skjorta
Och hans hufvud i en duk af guldtyg —
Och till slut en dolk hon drar ur gördeln,
Stöter djupt dess udd uti sitt hjerta,
Sjunker död till jorden vid hans sida.
A’. C.
Om Diplomati».*
MM. DD. och HH.
Jag utber mig en stunds benäget
öfverseende för en teckning, i korta
drag, af en iustitution som är ]jå det
innerligaste sammanväfd med bela den
moderna historien, jemte det dess
rötter sträcka sig långt in i forntiden;
en institution som småningom
uppnått en inakt, i finhet och
oemotståndlighet jemförlig med qvinnans,
men derjemte så väldig, att efter dess
* Föredrag, hållet i Universitetets
Solen-nitetssal den 11 April 1863.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
