Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
175
for republiken ocb led af makten
både fängelse och tortyr. Men
visserligen torde han genom de farliga
läror, skriften II Principe innehåller,
ha arbetat äfven senare tidens
despo-_ ter i händerna. Säkert är att den
s. k. Macchiavellismen lik ett hånfullt
spöke gått igen från tidehvarf till
tidehvarf. Att så skedt, att detta
arf så rikligen förintats, det torde
man till en stor del lå tillskrifva den
kort efter Macchiavellis, år 1527
timade, död uppkomna Jesuiterorden,
som snart med sina fina trådar
omspann större delen af Europa; som
genom att beherrska
undervisningsverken spred sitt sockrade gift redan
i ungdomens hjertan, och som med
mästerlig halhet och seghet
innästlade sig öfverallt, i kojan som
palatset, i templet som i statsmannens
kabinett. Jesuitismens inflytande på
statskonsten oeh diplomatin är
omisskänneligt. Det var alltför frestande
att i politiken tillämpa satsen:
ändamålet helgar medlen, ja, att göra det
älven när i ändamålet sjelft ingen
slags helgande betydelse kunde finnas,
d. v. s. att helt enkelt antaga att
man i politiken icke behöfver sky
några medel för vinnande af sina
ändamål, dessa må sedan vara
hurudana som helst. Det är en bland
diplomatins mörkaste skuggsidor att
den låtit sig så genomträngas af
jesuitismen, att det behöfts många
stormar för att fläkta bort denna — om
det ens i våra dagar fullkomligen
lyckats.
Jag har redan antydt idén om den
europeiska jemvigten. Se der ett
problem, hvars lösning gifvit
diplo-materne ett oändligt hufvudbry, men
som efter seklerlånga bemödanden
ännu är olöst i verkligheten, om man
ock, genom nationalitets-idéns
mellankomst, på theoretisk väg ryckt
dess lösning närmare på lifvet.
Sträfvandet att, åstadkomma en politisk
jemvigt i Europa, hvilket visserligen
i sig sjelft är fullkomligen berättigadt,
framgick med nödvändighet ur de
mindre staternas sjelfbevarelseinstinkt.
Kejsar Carl V:s kolossala makt —
hans, som sanningsenligt kunde säga
att i hans rike solen aldrig gick ned
— torde gifvit första anledningen till
detta sträfvande. Medlet för dess
uppnående var naturligtvis allianser,
kombinerade än på ett sätt, än på
ett annat. Men uppriktighet och
ärlighet ha sällan varit bofasta inom
politiken: i dessa allianser deltogo
derföre de större rikena vanligen med
den hemliga afsigten att sjelfva
tillvinna sig en maktställning, som åter
upphäfde denna jemvigt för hvilken
så mycket blod måste flyta. När det
Habsburgiska husets makt genom
Trettioåriga kriget blifvit bruten och
styckad, reste sig Frankrikes. Richelieu,
Mazarin och Ludvig XIV förskaffade
denna stat, som kändt är, en afgjord
öfvervigt inom den europeiska
politiken. Och sålunda blefvo åter, lör att
motväga denna öfvervigt, nya
allianser mellan de andra staterna
nödvändiga. Vid dessas afslutande och
fredsunderhandlingarnes bedrifvande efter
de talrika krigen hade diplomaterne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
