Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
än Bopps. Enligt denne, Max
Mullers berömde motståndare, borde
språken klassificeras så, att till den
flexio-nella klassen räknas alla de, der
ändelsen medför en förändring af
rotens vokal, såsom fallet är i
hebreiskan, medan i de agglutinerande
språken detta icke inträffar. Man
invände genast emot Bopps fördelning, att
den rycker språken alldeles ut ur den
naturliga gruppering, hvari folken
placeras af historien oeh etnografin. Men
äfven det förstnämnda systemet kan
icke värnas emot förebråelsen att
vara artificielt, ungefär som det
Linnéska systemet är artificielt i
förhållande till vexternas mångfald. Men
härtill kommer ännu att Max Miillers
i-genkänuingstecken icke äro
stadigvarande. I stället att vara de
oföränderliga dragen för skilda slägter,
beteckna de fastmer vissa perioder i
språkens lif, vissa stadier som kunna
genomlöpas af ett och samma
tungomål. Hafva icke ändelserna i de
germaniska språken varit talrikare och
hafva de icke egt en långt större
ma-terialitet förr än nu, och varsna vi
icke under våra egna ögon en
uppenbar tendens att förkorta
formerna? Har man icke åt finskan
förutspått förlusten af dess rikedom på
ljudfulla kasusändelser, och är det
icke kändt att kinesiskan stannat i
det primitiva skicket allenast genom
inflytelsen af ett allsmäktigt lärdt
skrå? Så kan det en dag hända att
finskan alldeles har förlorat de drag,
som nu synes betinga dess
förläggande uti agglutinationsklassen, och re-
dan, ifall man jemför de finska
kon-jugationernas paradigm tned de
spanskas, befinnes skillnaden i
ändelser-nas sjelfständighet och ljudfullhet icke
vara märkbar.
Vid upprättandet af sitt. system har
Max Miiller afsett formläran, medan
ban deremot inrymmer jemförelsevis
ringa vigt åt ordförrådet. Man har
exempel, säger han, på folk som
utbytt sina ordrötter emot ett
fremmande folks, allt under bibehållande
af sina originella grammatikalisk»
former; men man har icke exempel på,
att ett folk skulle afstått från sin
e-gen formlära och antagit ett annat
folks; hvarje filologiskt system måste
följaktligen grunda sig på de senare,
icke på de förra. Om det nu ändå
visar sig att just dessa råmärken icke
hafva kraft nog att sammanhålla de
såkallade turaniska språken, så
upplöser sig denna klass, och det står
fritt att åt finskan söka en annan
plats. Det är hvad Mr Hensleigh
Wedgwood redan för åtta år sedan
företog sig och hvarmed ban ännu
är sysselsatt. Stödjande sig på
alldeles andra principer än Max Mullers,
söker han med Renvalls lexikon i
handen bevisa, att finskan såväl som
dess systerspråk lappskan och
estniskan, erbjuder ett öfverraskande
antal likheter med de indogennaniska
språkens ordrötter. Han publicerade
sina iakttagelser i en serie af
artiklar införda i Transactions of the
Philo-logical Society för 1856. Den långa
listan på indogennaniska ord, som
återfinnas i de linska språken, hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
