Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’327
1 de anmärkningar och rättelser, med
hvilka kritiken i vära dagar kommer
I först efteråt, så att de ej kunna
komma boken annorlunda än i en senare
upplaga till godo, då genast öfva
inflytande på dess slutliga
öfverarbetning, hvilken också dessa
recitationer egentligen sades afse. Att dock
härvid fåfängan spelade en hufvud*
roll, är icke svårt att inse, och man
’ hade knappast hunnit blifva färdig
med sitt opus, förrän man hastade
att inbjuda sina vänner och gynnare
i att höra detsamma föreläsas eller att
j genom offentliga anslag och
tidnings-; annonser derom tillkännagifva. Var
man då rik och kunde, som t. ex.
| Plinius den yngre (se hans bref VIII,
1 21) invitera sina vänner till en liten
litterär séance i sin präktiga matsal,
der väl ingenting, som hörde till
rummets egentliga bestämmelse,
försummades, var allt godt, och väl. Man
kunde då naturligtvis räkna på så
välvilliga och uppmärksamma
åhöra-ra som möjligt. Likaså då man
uppträdde mera publikt, ifall màn hade
den lyckan att räknas till
litteraturens koryféer, eller dess gynnare,
hvilka äfven såsom dilettanter gerna
j följde det rådande modet, eller helt
enkelt var en rik och ansedd man,
som gjort sig många personer
förbundna. Då sparades icke på
bra-vorop och alla möjliga uttryck af
bifall och förtjusning, eller också satt
man, enligt Horatii uttryck, med
ut-sträckt hals lik en till döden dömd
fånge, som afvaktar dödshugget,
lyssnande med andlös uppmärksamhet.
|.__
Den föreläsande författaren
försummade icke heller att då och då
kasta en förstulen blick kring
församlingen för att af dess miner och
åtbörder sluta till det intryck han
gjorde. Plinius d. y. säger att. han
finner ett lika stort behag i tystnaden
som i bifallsropen, förutsatt att den 1
är "skarp, spänd och lysten att höra
fortsättningen." Den förutnämnde
Re-gulus föreläste äfven den skrift, om
hvilken vi talat, för ett "ofantligt
stort" och lifvadt auditorium, oaktadt
han hade en svag röst, en smaklös
mimik, ett oredigt, uttal, med ett ord
ett högst obehagligt sätt att
föredraga. Han förstod tillochmed utverka
en befallning till landsortsstädernas
embetsmän, att någon af dem som
var försedd med den bästa rösten
skulle offentligt för folket föreläsa
hans bok. Plinius väntar sig
möjligtvis få höra att den, till hvilken
han skrifvit det bref, hvari denna
sak omtalas, fått på sin lott det
föga tacknämliga uppdraget; "dock skall
du väl", säger han, "med så hög och
glädtig röst som möjligt föredraga i
den jämmerfulla boken." När en
sådan af en eller annan orsak firad
författare slutade sitt föredrag,
omfamnade man, kysste och lyckönskade
honom och bad enträget, om man
än aldrig så mycket önskade
motsatsen, att ban en annan gång skulle ■]
fortsätta, ty oftast lästes endast
spridda delar af ett arbete. -— Var man
deremot en fattig poet eller littera- ij
tör, föll det sig icke så lätt. Man ;
måste då hyra sig en lämplig lokal,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
